När moraliskt prat slår effektiv politik
Därför förstår inte vänstern Anders Borgs framgång
”Varför, åh varför, kan vi inte få bättre europeiska finansministrar?” skrev den kände amerikanske ekonomiprofessorn Brad DeLong efter att Anders Borg i veckan framträdde hos tv-journalisten Charlie Rose. Den svenska finansministern hade slagit sig för bröstet och hyllat sin egen återhållsamma finanspolitik. Vilket fick De Long att spydigt utbrista: ”Som jag förstod det var den största delen av Sveriges svar på finanskrisen en aggressiv expansiv penningpolitik som sänkte värdet på kronan med 15 procent.”
Stackars Anders Borg. Han har det inte lätt. Den holländska regeringen – hans högerliberala kamrater i att moralisera över lata greker – kollapsade i måndags. Pressad mellan främlingsfientliga och socialister lyckades premiärministern inte få igenom sin budget. Samtidigt har François Hollande vunnit första ronden i det franska presidentvalet och en ny rapport visar att den brittiska ekonomin går sämre än efter krisen på 1930-talet.
Det europeiska stålbad som Anders Borg har hyllat – snabbast och hårdast nedskärningar vinner – får det allt svårare. Åtstramningen fungerar inte, ropas det nu från alla håll. Visst, men det var inte heller det som var huvudpoängen. Vad en ekonom som Brad DeLong inte förstår gällande Anders Borg är samma sak som de svenska socialdemokraterna har haft så svårt att förstå: det handlar inte om ekonomi.
Anders Borg är onekligen en fantastisk historia. Killen som fick en etta i matte på gymnasiet och tog sig vidare till universitet via samma Komvux som han som finansminister kom att skära ner i. Politikern som lyckades göra sig själv till sinnebilden för ekonomisk kompetens och bryta den svenska borgerlighetens förbannelse: att ekonomin brukar kollapsa så fort de kommer till makten.
Som Kjell Olof Feldt sa: ”Varför rösta på någon som har otur?” Just otur hade även regeringen Reinfeldt. Skillnaden var att den lyckades bli omvald trots finanskrisen.
Och anledningen hette Anders Borg.
”Han är ingen politiker”, låter det ofta. En teknokrat, en ekonom, en pragmatiker. Vilket är märkligt. Det är Borgs tal som brukar dra hem de stora applåderna på Moderaternas möten. Inte Reinfeldts mer lågmälda. Det är Borg som har gjort sig känd för att inte kompromissa. När socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson varnade för att den nya sjukförsäkringen skulle bli omänsklig vägrade han vika sig en tum. Resten är svarta rubriker och utförsäkrade cancersjuka.
Vi har svårt att se hur Anders Borg är Sveriges mest ideologiska politiker, eftersom vi har svårt att se det politiska hos högern. Det ligger i sakens natur. Ingen skulle förneka att exempelvis de statliga bostadssubventionerna var social ingenjörskonst. Men vi ser inte hur dagens politik också är det. Individer renoverar badrum efter badrum, men ränteavdra-gen och rot är statliga subventioner på bortåt 40 miljarder kronor per år. De går inte till att bygga nya bostäder åt ungdomar, utan just till ett badrum efter ett annat i redan befintliga hus och bostadsrätter.
Det är också social ingenjörskonst.
”Det fungerar inte”, ropar oppositionen nu om Borgs jobbpolitik, och det är både sant och viktigt att påpeka. Samtidigt måste Socialdemokraterna komma ihåg: att arbetslinjen skulle fungera var aldrig huvudpoängen.
Socialdemokraterna har sedan 2005 förväxlat begreppet ”utanförskap” med begreppet arbetslöshet. Arbetslösheten är ett mått på antalet arbetslösa i ett land. Utanförskapet är däremot en moralisk berättelse om människan. Om trygghetssystem som vill väl, men som i stället
söver människor till passivitet. Om hur mindre pengar till sjuka och arbetslösa därför gör dem friska och anställda –
eftersom deras belägenhet berodde på bristande disciplin. Och hur det därför är en välgärning att ge dem (och deras barn) mindre pengar att leva på.
Så länge oppositionen inte i grunden angriper den här logiken moraliskt kommer den aldrig att komma åt Anders Borg. Det är också svaret på frågan hur arbetslösheten kan vara nästan åtta procent och finansministern ändå trona över svensk politik som definitionen av ekonomisk kompetens.
Att vinna den ekonomiska debatten har nästan alltid handlat om moral. Det förstod Göran Persson. Han dundrade bibliska ord om att den som är satt i skuld är inte fri, för att få igenom sin budgetnedskärning.
Samma toner hör vi i dag, fast med tragiska konsekvenser. Det spelar ingen roll att varken Spaniens eller Irlands problem i grunden handlade om underskott. Statsskulder är fel i alla lägen, tycker Europas höger. Lata oansvariga greker är en berättelse med enorm kraft.
Det är konstigt att det inte hörs några moralargument åt andra hållet.
Amerikanska banker som kastade lån efter Grekland: ”Här får ni mer pengar – det är lugnt, ni kan inteckna framtida flygplatsavgifter i Aten”. Den som tjänat pengar på att pressa på en problemtyngd släkting lån med sådana villkor hade knappast kunnat sätta sig på höga moraliska hästar efteråt.
Trots det är det just vad omvärlden gör.
Socialdemokrater, för att inte tala om översmarta ekonomer som Brad DeLong, brukar bli frustrerade när högern vinner ekonomiska debatter med enkla moraliska berättelser. Det borde inte vara så! Det borde vara så att den som har den mest effektiva politiken får definiera ekonomisk kompetens! Och det kan man väl önska sig.
Jag önskar att polarisen inte smälte. Men det gör den.
Världen är moralisk och ideologisk. Och politik handlar om politik.
Det är därför Anders Borg är så framgångsrik.