Ullenhag vill gå till val på lögner
18 JUNI 2013. Klyftor
Man vet att det går dåligt för politiker när de måste ljuga rätt ut för att få verkligheten att passa ihop med sin ideologi.
”Klyftorna i Sverige har inte ökat”, skrev integrationsminister Erik Ullenhag tillsammans med Carl B Hamilton, folkpartist och professor i nationalekonomi i går.
Texten återfinns i Dagens Nyheter och den är plågsam att läsa.
Ullenhag och Hamilton börjar med att definiera bort den fattigaste tiondelen av befolkningen, just de som drabbats hårdast av Alliansens politik. ”Det är självfallet beklagligt”, skriver textförfattarna om att de fattigaste blivit ännu fattigare. För att sedan byta ämne och prata om dem med bättre inkomster. För dem har Alliansens politik nämligen varit jättebra! För dem har inte klyftorna ökat alls!
Egentligen kanske artikeln ska läsas som den perfekta illustrationen av regeringens strategi just nu: förneka verkligheten. Låtsas som om det regnar. Och träffar du en kärnväljare: bluffa om siffror och skyll på sossarna.
Det är förvirrande, ologiskt och går inte ihop.
Alliansen har byggt sin politik på en grundläggande princip: nämligen den att skillnaderna faktiskt ska öka. Det var därför man sabbade a-kassan.
Det var därför sjuka och arbetslösa fick betala för skattesänkningar för medelklassen, fastighetsskatt som gynnar rika och avskaffad förmögenhetsskatt.
Det är därför barnbidraget, taket i a-kassan och sjukförsäkringen urholkas år för år.
Om människor som redan har mycket pengar får ännu mer, och dessa skattesänkningar betalas genom sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa – vad tror ni effekten blir?
Större klyftor, mindre klyftor eller ingenting alls?
Nej, man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att fatta att 120 miljarder i skattesänkningar får effekter i verkligheten. Eller för att förstå att ökat socialbidragstagande och utanförskap kan ha något att göra med sänkt a-kassa och fler utförsäkringar. Och att bakom statistiken finns riktiga människor.
Ullenhag och Hamilton har hittat en analys gjord av Finanspolitiska rådet, under ledning av Carl Bildts gamla ekonomiska rådgivare. Problemet med den är bara att den inkluderar kapitalinkomster, det vill säga avkastning på aktier och värdepapper.
Det är ett intressant mått, men säger inte mycket om de senaste årens utveckling.
Efter finanskrisen 2008 sjönk börserna som en sten, och välbeställda människor såg sina aktieinnehav sjunka i värde.
Det fick en utjämnande effekt, som dock inte hade något som helst med den förda politiken att göra.
Exkluderar man kapitalinkomster ser man tvärtom en kraftig ökning av ojämlikheten under samma period.
Mer relevant är att titta på studier som faktiskt utvärderar politiken. Senast för några veckor sedan kom en stor undersökning som visar att klyftorna ökar mest i Sverige av alla länder i OECD.
”Från 2006 och framåt beror mycket av de ökade inkomstskillnaderna på jobbskatteavdraget” kommenterade en analytiker på SCB.
Då, i maj, tyckte Carl B Hamilton att det var en bra utveckling, precis i enlighet med regeringens politik.
”Folkpartiet vill att människor som utbildar sig ska ha större avkastning. Vi vill ta bort värnskatten”, var hans stolta svar.
Man får gärna tycka att det är bra med ökade klyftor. Det är en legitim politisk hållning.
Vad man inte får göra är att låtsas som att meningen med de ökade klyftor aldrig var just ökade klyftor, och sen ljuga om hur verkligheten ser ut.
Det blir helt enkelt för rörigt.Till och med för att komma från folkpartister.