Därför hatar Reinfeldt att prata om jämlikhet
Den enkla vägen är denna: att säga att det är viktigt att ta avstånd från våldet, sjunga LALALALA jättehögt medan man håller för öronen och sen försöka prata om något annat. Tänk Fredrik Reinfeldt, eller Erik Ullenhag i SVT:s Agenda i söndags.
Men vad hjälper det?
Ökade klyftor leder till ökad social oro. I förra veckan började det i Husby. Det är bara ett i raden av exempel på vad som händer med Sverige. Vi har de snabbast ökande klyftorna i OECD. Vi håller på att släppa taget om vår samhällsmodell.
Det ser nu alla, utom en inskränkt svensk höger med skygglappar. Eller som marknadsliberala flaggskeppet Financial Times skrev i en bekymrad ledare i söndags: ”det handlar om att både förstå och motverka orsakerna till Sveriges försämrade jämlikhet”.
Diskussionen handlar om detta: Går det att göra något åt att Sverige slits itu?
Fredrik Reinfeldts svar är ett jobbskatteavdrag till. Eller, annorlunda uttryckt: nej. Strategin är att låtsas att politik inte fungerar. Bästa illustrationen är att skicka fram integrationsminister Ullenhag, mannen utan mandat.
Men politik byggde en gång Sverige jämlikt, och kan göra det igen. Det handlar inte om att det inte går. Det handlar om vad vi vill.
”Detta ligger inom politikens räckvidd”, svarade Tapio Salonen när han fick frågan om det går att göra något åt de ökande klyftorna i SVT:s Agenda.
Salonen är professor i socialt arbete vid Malmö högskola. Han är en av experterna i Malmökommissionen, det mest intressanta i Sverige just nu när det gäller att försöka hitta politiska svar på ökande orättvisor.
Malmökommissionen bestod av forskare och experter. De höll på i två år, och presenterade sin rapport för några veckor sedan. Utgångspunkten var att det är ”etiskt imperativ” att försöka göra något åt att skillnaden i medellivslängd är över fem år för män beroende på var i Malmö de bor.
Politik handlar till slut alltid om moral, och människosyn. Kan vi acceptera att barn lever i fattigdom i ett rikt land som Sverige? Är det viktigt med ett jobbskatteavdrag till, eller ska vi satsa på skolan? Ska vi försöka göra något, eller ska vi låta bli?
I Malmökommissionens slutrapport finns 72 konkreta förslag. Några exempel: mindre barngrupper i förskolan, barnfamiljer bör få tillgång till datorer och internet, kraftigt utbyggd elevhälsa, fler mötesplatser, ökad tillgång på bostäder.
Kommissionens viktigaste medskick till politikerna var att det är svårt, och att det kostar. Men att det går.
Det nyutnämnda kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) var den som satte i gång Malmökommissionen. Nu har hon uppdraget att förverkliga förslagen. Det kommer att bli tufft.
Men det är en väg som pekar framåt.
Frågan om jämlikheten är smärtpunkten i svensk politik just nu. Det vet högern, och det är därför de hatar att prata om den. De vet att Borgs skattesänkningar har betalats av människorna i Husby, och gått till Reinfeldts grannar i Täby. De vet att risken för social oro, ohälsa och barnfattigdom är högre i ojämlika samhällen.
Det är ingen som tror att syftet med Reinfeldts politik är kravaller. Men samtidigt är det så att politik är att välja, och att Reinfeldt valde ojämlikhet. Han trodde kanske att det skulle ge jobb. Det blev inte så.
Så vad gör vi nu?
Här är ett förslag: gör som Malmö. Be landets bästa forskare göra en analys av varför klyftorna ökar, ge dem ett fritt mandat och be dem komma med konkreta förslag.
Tills vidare vore en bra start för Reinfeldt, Borg och Ullenhag att ta bort både skygglapparna och händerna från öronen, och pröva lite självkritik i stället.