Anders Borg och hans hejarklack
Fredrik Reinfeldt var inte nådig i sin kritik. Socialdemokraterna hade växt ihop med staten. Det skulle inte få ske igen. ”Vi vill göra om utnämningspolitiken från grunden”, lovade den blivande statsministern i valrörelsen 2006.
Även Anders Borg höll hög svansföring. Transparensen kring finanspolitiken skulle öka. Expertkunskap, inte partibok, skulle styra.
Den första tiden efter valet 2006 verkade det som om Borg menat vad han sagt. Borg instiftade Finanspolitiska rådet, som skulle utvärdera finanspolitiken. Och 2007 återstartades Expertgruppen för studier
i offentlig ekonomi (ESO) som Socialdemokraterna avskaffat under protester från borgerligt håll.
Ordförande för ESO blev Lars Heikensten, S-märkt före detta riksbankschef. Borgerliga ledarsidor skrev hyllningsartiklar till den moderne finansministern.
”Med valet av Lars Heikensten blir det svårare för oppositionen att påstå att ESO levererar beställningsjobb än om Anders Borg valt en ordförande med borgerlig profil”, jublade Dagens Industri.
För ett par veckor sedan kom ett nytt pressmeddelande om ESO från finansdepartementet. Denna gång uteblev hyllningarna om Anders Borgs integritet.
Ny chef för ESO är nämligen Hans Lindblad som är så långt ifrån ”oberoende”
i förhållande till Anders Borg som det bara går. Lindblad har varit biträdande chef på Moderaternas riksdagskansli och i sex år statssekreterare på finansdepartementet. Han är Anders Borgs lojala parhäst, en moderat superpolitruk.
I pressmeddelandet stod inget om detta. Däremot att Anders Borg ansåg att Hans Lindblad skulle vara bra på att kombinera ”policyrelevanta frågeställningar med oberoende analys”.
Oberoende? Jo, tjena.
Hans Lindblad chefar inte bara över ESO, utan utsågs förra året till generaldirektör för Riksgäldskontoret, en av landets tyngsta myndigheter. I Skatteverket, som liksom Riksgälden sorterar under Finansdepartementet, styr Ingemar Hansson, också han tidigare statssekreterare åt Borg. Och när Socialdemokraternas Magdalena Andersson klev av som Hanssons överdirektör ersattes hon med Helena Dyrssen, som visserligen är folkpartist, men som tidigare varit nära kollega till Anders Borg.
Den svenska förvaltningsmodellen bygger på självständig myndighetsutövning. I dag har alltså cheferna för finansdepartementets två tyngsta myndigheter varit partiarbetare åt Alliansen – och nära medarbetare till Anders Borg.
I Finanspolitiska rådet har den kritiske Lars Calmfors ersatts med den mildare Lars Jonung, tidigare ekonomisk rådgivare åt Carl Bildt och kollega med Anders Borg
i statsrådsberedningen.
Också banden till den oberoende Riksbanken är minst sagt intima.
I riksbanksdirektionen sitter i dag Per Jansson, en annan av Borgs tidigare statssekreterare. Som efterträdare till den frispråkige och självständige Lars E O Svensson diskuteras Susanne Ackum, som i dag är statssekreterare åt – ja just det, Anders Borg.
Regeringen styr inte över utnämningarna till riksbanksdirektionen, men blir Ackum utsedd skulle en tredjedel av de personer som sätter räntan nyligen haft landets finansminister som närmsta chef.
Många av de personer som omger Anders Borg är säkerligen kompetenta. Det är inte det som är frågan. Utan vad som händer med integritet och maktutövning när banden blir för intima och cirklarna för små. När det samlade intrycket är att finansministern har en hejarklack omkring sig, snarare än oberoende tjänstemän.
”Vi har fått en stat där partibok i praktiken är nödvändig för den som vill göra karriär till de högre tjänsterna i statsförvaltningen”, skrev Alliansen
i en rapport inför valet 2006. Det var nog inte många som fattade att det i själva skulle läsas som ett vallöfte.