S måste lyssna på min mamma
Ungefär på åttonde dagen av Omar Mustafa-affären tappade jag fokus. Det urbota klanteriet och de dåliga ursäkterna var så plågsamma att följa att jag började tänka på annat.
Men några funderingar dröjde sig kvar.
En handlar om min mamma.
Hon heter Gunilla, är drygt 70 år och pensionär på halvtid.
Efter valet 2010 bestämde hon sig för att engagera sig politiskt för första gången sedan 70-talet. Hon hade tid, och tänkte att hon kanske kunde ha något att bidra med.
Det blev Socialdemokraterna. Närmare bestämt Stockholms arbetarekommun.
Hjälp, tänkte jag.
Det var en ganska chockad mamma som ringde upp med jämna mellanrum den hösten. ”De är inte kloka”, var hennes sammanfattande utlåtande.
Det som mötte mamma var en i stort sett ogenomtränglig partikultur. Morsan är nyfiken och målmedveten, så hon försökte förstå. Hon gick på möten, bloggade, blev aktiv i sin förening. Uppfattades nog av vissa som ganska jobbig, men fick också mycket stöd och nya vänner.
Lätt var det inte. Mamma mötte ett gytter av organisatoriska nivåer, där en liten grupp delade ut uppdrag till varandra utan insyn och på oklara grunder.
Särskild störd blev hon av hur valen gick till. Mamma har levt sitt liv i den akademiska världen, där reglerna kring jäv är viktiga.
Det var de inte här.
Till exempel så fungerade styrelsen för partidistriktet som valberedning när borgarråd (kommunalråd på stockholmska) skulle utses. Detta samtidigt som styrelsens ordförande Veronica Palm var gift med den som sedan valdes till borgarråd, Roger Mogert.
”Så kan man ju inte ha det”, konstaterade mamma.
I dag är reglerna för jäv ändrade i Stockholm. Men kulturen lever kvar.
Problemen med slutenhet och oklara maktstrukturer är många. Det är odemokratiskt, det gör att människor inte vill engagera sig.
Men mammas poäng var också en annan.
Regler mot jäv i den akademiska världen finns av en anledning. Den forskare som inte uppfattas ha rent mjöl i påsen lyssnar ingen på. Men den som granskas och klarar sig utan anmärkning står starkare än innan.
Den politiker som inte prövats i en öppen granskning saknar legitimitet och mandat. Det kan funka ändå, så länge det är medvind. Men när det är kris kommer frågorna. Är den här personen verkligen bäst lämpad?
Fråga Håkan Juholt om det hjälpte att vara vald på oklara grunder. Fråga Veronica Palm hur bra det är att leda en organisation som präglas av mygel när det blåser. Fråga Omar Mustafa hur det känns att först bli vald till S partistyrelse och sen utsparkad inom loppet av en vecka.
Just nu reses krav inom Socialdemokraterna på fler avgångar, fortsatta utrensningar. Jag tror att det är en dålig idé.
Inte för att Veronica Palm och ledningen för Socialdemokraterna i Stockholm verkar göra ett bra jobb. Tvärtom. Men att leta syndabockar skulle inte lösa något.
Däremot måste Palm inse att hennes misslyckande sträcker sig långt bortom dagens kris. Lyckas hon nu inte en gång för alla röja upp i mygelkulturen förtjänar hon faktiskt inte att leda Socialdemokraterna i landets största stad.
På riksnivå måste Carin Jämtin börja se öppenhet som en tillgång, inte en krishanteringsstrategi. Och hon måste sluta gömma sig när det blåser. Det är nämligen hennes jobb att se till att organisationen fungerar.
Gör inte S upp med sina gamla mögliga maktstrukturer så kommer skandalerna att fortsätta, fel personer väljas, och vettiga människor hålla sig så långt borta från politiken som det bara går.
Tror ni inte på mig, så lyssna på min mamma.
Hon brukar ha rätt för det mesta.