Högerns hejarklack har ingen ryggrad
”Historien erbjöd ingen räddning.”
Orden beskriver hållningen hos tidningsmannen Herbert Tingsten, i en ny bok av Per Wirtén. Tingsten var en intellektuell som gick från socialdemokratin till liberalismen. Kärnan i hans övertygelse var existentialismen: det är människans plikt att nå en ståndpunkt. Tingsten landade många gånger fel. Men han var en av de som allra först såg faran i de italienska liberalernas samarbete med Mussolini och obönhörligt tog ställning. På samma sätt som han senare stenhårt kritiserade vänsterpolitiker som inte klarade rågången mot kommunismen.
Per Wirtén beskriver hur han under arbetet med boken känner igen dagens debatt. I land efter land samarbetar borgerliga regeringar med rasistiska och högerextrema partier. ”Över ett avstånd av åttio år, ett världskrig, förintelsen, Gulag och det kalla kriget hörde jag Tingstens röst. Den sa egentligen bara en sak: se upp, när politiker i mittfåran börjar samarbeta med demokratins fiender är läget allvarligt.”
Jag läser om Tingsten och undrar vad han hade sagt om Tobias Billström, om Reva, om Sverigedemokraterna.
Vi lever i en tid av ökade konflikter. Många tycker sig höra ekon från 30-talet. I Europa, men också här hemma.
Vi har en regering som låter polisen jaga svarthåriga i tunnelbanan. Vi har en migrationsminister som uttalar sig rasistiskt men får sitta kvar.
Segregationen i skolan ökar. Vilka föräldrar ett barn har blir allt viktigare för hur det kommer att klara skolan.
427 000 personer i Sverige är arbetslösa. Sju av tio av dem får ingen a-kassa, allt fler hänvisas till socialbidrag.
Spänningarna ökar, och desperationen.
Ursäkta mig, men vad håller vi på med? Hade vi inte högre ambitioner än så här?
Vi vet ju vad arbetslöshet leder till: det äter människor inifrån. Det tar bort hoppet, det leder till sjukdom och utanförskap. Som dessutom går i arv.
Vi vet ju vad ökade skillnader i skolan leder till: barn som aldrig får chansen, som fastnar i växten, som förvisas till samhällets marginal.
Vi vet ju vad rasism leder till. I Sverige attackeras flyktingförläggningar.
I länder på vår kontinent jagas romer på gatorna.
I dag har högern inga svar. Individualismen ledde inte till mångfald, utan skärpte bara ojämlikheterna. De rika blev rikare, de sjuka blev fattigare och föräldrarnas egenintresse gav en sämre skola för alla. Den som är diskriminerad ska enligt den ansvarige statssekreteraren lösa sitt eget problem. Men hur ska det gå till när hen inte ens får komma på anställningsintervju?
Vad vi bevittnar i Sverige är en politisk och moralisk kollaps.
Ändå: denna förlamande flathet.
Ingen var så elak mot Folkpartiet som liberalen Herbert Tingsten. I dag är det enda som hörs från högerns hejarklack ett fegt mummel.
Reinfeldts smala lycka är att hans propagandamaskineri fungerar. Men också den svenska utvecklingsoptimismen, som fungerar som ett opium för folket. Svenskarna lever alltid i den bästa av alla världar, bedövade av våra egna historiska framgångar. Vi tror att jämlikhet och trygghet är vår arvedel, vi har glömt att det är ett resultat av stenhård politisk kamp.
Egentligen borde vi vara livrädda. För att främlingshatet ökar, för att arbetslösheten är som en cancer i Europas kropp. Och framför allt för att vi nu steg för steg sänker kraven på vad vi anser vara ett civiliserat samhälle.
Högern har gett upp. Men var är Socialdemokraterna?
Det går hyggligt för Stefan Löfven i opinionen. Jag vill tro att det beror på att svenska väljare inte vill ha en regering vars ministrar uttalar sig rasistiskt och som hittar allt sämre bortförklaringar till varje misslyckande.
Samtidigt är den socialdemokratiska idén tillbakapressad. Delvis av tidsandan. Men också av en självpåtagen tvångströja bestående av rädsla, budgetregler och defensiva strategier.
Europas ekonomiska haveri har lett till en värderingskris, där det vi trodde var självklarheter – demokrati, människors lika värde – åter står på spel. Inte bara i Grekland, Ungern, Danmark. Utan här hemma.
Vår tid kräver allvar. Det som händer med skolan, med normaliseringen av arbetslösheten, med förskjutningen av våra värderingar är farligt på riktigt.
Därför behövs socialdemokratin nu,
i debatten – inte bara i regeringskansliet efter valet 2014. Som en starkare röst för jämlikhet och politikens möjligheter.
Politik är inte bara makt, politik är ett slag om värderingar. Det slaget står varje dag.
”Vi är ensamma och ansvaret är vårt”, sa Tingsten till Uppsalastudenterna 1948.
Detsamma gäller i dag.