Ingves behöver ett sysselsättningsmål
”Sverige går nu mot en djup lågkonjunktur. Krisen kostar människor jobb och försörjning. Den svenska ekonomin behöver all hjälp den kan få.”
Minns ni 90-talet? Nej, jag menar inte indiepop och Bill Clinton.
Jag menar den blinda tron på avregleringar. Och experter.
En typisk sak som hände på 90-talet var att Riksbanken blev självständig. Politikerna skulle sluta lägga sig i, och konjunkturpolitiken bli rationell. Äntligen skulle ekonomin rattas av folk som hade koll.
Det funkade några år. Närmare bestämt fram till dess att det finansiella systemet kollapsade och utlöste en global ekonomisk kris.
Lagstiftarna hade löst ett problem men missat ett annat.
Bankerna fanns nämligen inte med i ekvationen. Eller jo. Ju mer avreglerade, desto bättre. Experterna missade att bankers drivkraft inte är människokärlek, utan girighet.
Resten är, som man brukar säga, historia. Den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers kraschade. Vanligt folk blev först blåsta av bankerna och fick sedan betala priset för kollapsen.
I Sverige tog bankerna jätterisker med oansvarig utlåning i Baltikum, och hur nära avgrunden vi var har vi nog inte fattat än.
Sverige går nu mot en djup lågkonjunktur. Krisen kostar människor jobb och försörjning. Den svenska ekonomin behöver all hjälp den kan få.
Så varför i herrans namn sänker inte riksbankchefen Stefan Ingves räntan?
Hans uppgift är att i första hålla inflationen så nära två procent som möjligt. I andra hand ska han främja tillväxt och hög sysselsättning.
När det gäller inflationen har Riksbanken redan legat för högt med räntan 15 år i rad. Enligt vice riksbankschef Lars E O Svensson kan det ha gjort i genomsnitt
40 000 människor arbetslösa helt i onödan.
Blickar vi framåt så tror de flesta att inflationen kommer att ligga under målet lång tid framöver.
Men Ingves vill ändå inte sänka räntan.
Orsaken är att han bryr sig mer om något annat. Han vill se till att inte hushållen lånar för mycket.
Det har han visserligen en poäng i. Men för det första är det inte i första hand Ingves jobb att bekymra sig över det – utan Anders Borgs. För det andra är det ungefär lika träffsäkert att reglera skuldnivåer med räntan som att hugga av sig armen för att man har brutit nageln.
Vill man göra något åt att folk har för höga bostadslån behövs helt andra åtgärder.
På lång sikt handlar det om fler bostäder som folk har råd att bo i. Det vill säga bostadspolitik.
På kort sikt handlar det om att se till att bankerna lånar ut mindre, och mer ansvarsfullt. Det går att lösa genom att till exempel införa ett amorteringskrav på höga bostadslån.
Problemet är dessutom att när Ingves bryr sig mer om hushållens skulder än om inflationen, så gör det inte bara Riksbankens agerande svårbegripligt, han agerar också med tveksam demokratisk förankring.
Ingves skyller på Borg. Borg skyller på Ingves. Båda tycker att den andre gör för lite.
Resultatet är en ekonomisk politik som inte hänger ihop, och onödigt hög arbetslöshet.
Till råga på allt får Borg och Ingves inte prata med varandra, eftersom Riksbanken är självständig. Resultatet är att Ingves muttrar hotfullt via debattartiklar, och Anders Borg svarar med passivt-aggressiva skrivningar i budgeten.
90-talet är över för länge sen.
Nu behövs omtag. Riksbankens uppdrag måste bli tydligare.
Antingen kan man ge experterna i Riksbanken ännu mer makt, och ett tydligare ansvar för reglerna på finansmarknaden. Då skulle Ingves slippa vänta på att Anders Borg får ändan ur vagnen.
Eller – vilket vore bättre – så kan riksdagen säga att Ingves förutom inflationen ska sätta räntan utifrån ett sysselsättningsmål. Det skulle göra att Riksbanken tvingades bry sig mer om efterfrågan och arbetslöshet.
Oavsett vilket så förtjänar svensk ekonomi bättre än att styras av ett obegripligt ställningskrig mellan två allt mer frustrerade män som inte förmår tala ur mustaschen.