Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar
Vad skulle Palme gjort? Fortfarande ställs frågan. Lite som när djupt kristna frågar sig vad Jesus skulle gjort när de söker vägledning.
Just nu saknas Olof Palme alldeles särskilt. När Sveriges utrikesminister inte tydligt tar ställning för demokrati och mänskliga rättigheter i Egypten, Tunisien och Libyen.
Hade Olof Palme eller Anna Lindh suttit tysta? Knappast. De skulle med kraft hävdat att utrikespolitik handlar om värderingar, om rätt och fel. De skulle tagit ställning. Stått på folkets sida mot diktatorerna.
Tror jag. Men jag vet inte. Vad skulle Palme gjort?
Kanske är det ironins fel. Kanske budgetsaneringens. Men den politiska retoriken har efter 90-talet aldrig hittat tillbaka till Palmes moraliska anslag. Göran Persson var förvaltare, Fredrik Reinfeldt lågmält bekymrad. Anders Borg är teknokrat, Carl Bildt handelsresande i kommentarer. Samhällsproblem beskrivs på hittepåspråk i termer av incitamentsstrukturer, drivkrafter och andra floskler.
Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar. Eftersom politik handlar om allvarliga saker. Eftersom det är på riktigt, på liv och död.
Intressen som står mot varandra – kapitalägare mot de som jobbar, besuttna mot förtryckta, demokratikämpar mot diktatorer. Barnfattigdom och sjukförsäkringshaveri är inte ”samhällsproblem”, utan människor som berövas sin frihet.
Vi behöver politiker som säger det, så att det känns.
Drömmen om Olof Palme är också en längtan efter glädje och framtidstro. Den svenska politiken är så förtvivlat fylld av oro, rädsla och nostalgi.
”Idéerna är döda säger somliga. Ungdomen går till dukat bord säger andra, till ett samhälle som byggts färdigt. Vårt svar är: vi står ännu bara i begynnelsen”, sade Olof Palme på SSU-kongressen 1964.
Dagens socialdemokrati har något att lära. Kanske inte så mycket av politiken som av optimismen, framåtandan och tron på de egna idéerna. Socialdemokratisk politik är bland det modernaste som finns. Man kan gott vara lite gladare än dagens socialdemokrater när man berättar om den.
Alla sossar har ett favoritcitat av Palme som de drar till med vid högtidliga tillfällen. Mitt eget finns med i Kjell Östbergs biografi, och yttrades på valvakan efter förlustvalet 1976:
”Ja, jag vetifan vad vi ska göra åt det här. Men jag vet hur man ska göra det jävligt för en borgerlig regering”.
Mer allvar. Mer glädje. Och en stor portion strategi om hur man sabbar för sin politiska motståndare. Drömmen om Olof, helt enkelt.