Ingen fred utan dialog – även med radikala
Nyligen träffade jag Muhammed Omer i Stockholm.
Jag önskar att fler hade haft chansen att göra det.
Omer är journalist och fotograf i Gaza. 23 år gammal lever han mitt i den israeliska ockupationen.
Omer berättade om vardagen där hemma. Om den israeliska arméns krypskyttar, och de till synes helt slumpvis utvalda offren. Omers egen bror dödades för några år sedan av en kula från den israeliska sidan.
När han visade en serie bilder slogs jag av likheten med Sarajevo under kriget i Bosnien. Samma söndersprängda kroppar och söndersmulade bostäder. Samma utsatthet, samma rädsla i människors ögon.
Omer var djupt kritisk mot den internationella isoleringen av Gaza.
– Om målet var att försvaga Hamas har effekten blivit den motsatta, sa han. Hamas har blivit starkare av bojkotten.
I går talade så Azzam Tammimi i Stockholm, på ett seminarium arrangerat av Olof Palmes internationella centrum. Att kalla Tammimi för en kontroversiell person är en underdrift. Han är knuten till Institute for Islamic political thought i England och har försänkningar i Hamas. Innan sitt besök har han gjort sig känd bland annat för att han kallat Israel för en cancersvulst och sagt att han stödjer självmordsbombningar.
Han sänkte inte garden nämnvärt i går. Visserligen ansåg han att en vapenvila borde vara möjlig, och han modifierade sin inställning till Israel något. Men i nästa andetag höll han ett långt anförande till försvar för ayatolla Khomeinis skräckvälde i Iran.
Palmecentret vill bidra till en dialog med Hamas, vilket är utmärkt. Tanken att det skulle gå att nå fred i Mellanöstern utan alla parter är befängd. Jag tvivlar dock på att Azzam Tammimi är den bästa ingången.
Å andra sidan förstår jag mig inte på de som hävdar att personer som han inte bör bjudas in. Hans åsikter är inte representativa för majoriteten i Mellanöstern, men det finns de som delar hans uppfattning. I det läget är det inte bara rimligt, utan helt nödvändigt att lyssna och argumentera.
Det är trots allt en av demokratins grunder, att man ska vara redo att möta åsikter som ligger långt ifrån de egna.
Som den palestinske politikern Mustafa Barghouti konstaterade så är det i praktiken inte heller Israels existens som är hotad. Det är Palestiniernas möjligheter att skapa egna politiska institutioner som är i farozonen.
Gaza kvävs av isoleringen. 80 procent av befolkningen är beroende av humanitär hjälp
för sin överlevnad. Det är ont om mat, mediciner och bränsle. På några månader har åsnekärror ersatt bilar som det främsta transportmedlet.
Muhammed Omer var inte med på seminariet i går. Då hade han rest vidare, först till London för att ta emot det prestigefyllda Marta Gellhornpriset, och sedan hem till Gaza igen.
Jag hoppas att hans rapporter fortsätter nå omvärlden. De är ett unikt dokument över en av vår tids politiska katastrofer.