Kriget i Irak – en låsning för Darfur
Fem år sedan kriget i Irak började, och det är fascinerande att se hur debatten i USA har svängt.
Från patriotisk hets till djup kritik.
Jag stod på en irländsk pub i Norfolk när Bush förklarade att Saddam och hans söner hade 48 timmar på sig att lämna Irak. Annars skulle USA anfalla.
Det blev alldeles tyst på puben.
Under några veckor före kriget reste jag runt i USA, och jag upplevde stämningen som på samma gång extremt patriotisk och närmast uppgiven. Etermedierna tävlade i krigshets, alla ledande demokrater stod bakom presidenten, liksom 60 procent av befolkningen.
Samtidigt talade många ”vanliga” amerikaner om kriget som oundvikligt: Bush har bestämt sig, låt oss få det avklarat så vi kan gå vidare med våra liv.
Vid ett samtal jag hade med några lantbrukare i Nebraska försökte jag hävda att sambandet mellan al-Qaida och Saddam var svagt. Det var som att tala med en vägg.
Propagandan från Vita huset hade fungerat.
De flesta, även krigsmotståndare, trodde på rapporterna om massförstörelsevapen. Och de trodde att kriget skulle bli kortvarigt. Få lyssnade på varningarna, som kom bland annat från FN:s generalsekreterare Kofi Annan.
I sin nya bok ”Draksåddens år” skriver Pierre Schori om ett möte som Annan höll med säkerhetsrådets medlemmar på sitt rum i FN-skrapan den 13 februari 2003.
Annan var rädd att ett krig skulle skapa kaos i Irak, kanske i hela regionen. Han talade om hur 10 miljoner irakier skulle bli beroende av humanitär hjälp. Hälften av befolkningen skulle bli beroende av externa vattenleveranser. 2 miljoner skulle bli internflyktingar och upp till en miljon skulle söka asyl i andra länder.
Det var en skrämmande korrekt analys, fast Bush, Blair och de andra valde att inte lyssna.
Schoris bok ger en bra bild av det smutsiga spel som föregick kriget. Hur USA i praktiken bestämde sig för krig redan efter attentaten den 11 september 2001 och sedan manipulerade information och fakta för att få med sig så många som möjligt i ”koalitionen”.
Det är en viktig historieskrivning, och i dag vet även USA:s befolkning att projektet byggde på lögner. Krigsmotståndarna, som var många och välorganiserade redan 2003, har ett massivt folkligt stöd och Bush har förvandlats till den mest impopulära presidenten i modern tid.
Det växande motståndet gör det svårt att driva krigspolitiken vidare. Ett anfall mot Iran eller något annat land skulle ifrågasättas av en bred opinion. Demokraterna skulle inte lika lättvindigt sälja ut sin heder.
Samtidigt har kriget skapat extrema låsningar i alla internationella konflikter, även där det skulle krävas ett tydligare internationellt ingripande. Ta Darfur, där folkmordet fortsätter, eller Burma eller Zimbabwe.
Hade FN och det internationella samfundet haft lättare att agera där, om inte Irak funnits som ett varnande exempel på Bush-administrationens dolda dagordning?
Jag är rädd för det. Det kalla krigets logik fungerar så.
Desto mer hoppfullt då, att de amerikanska väljarna så intensivt verkar längtar efter ny politik i Vita huset.