En demokrati som granne

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Korruption, inkompetens och despoti. Så skrivs den tragiska berättelsen om arabvärlden, och det är också berättelsen om president Ben Alis 23 år som härskare i Tunisien. Demokratin vinner mark, men inte i Mellanöstern.

När protesterna startade för en månad sedan var det knappast någon som kunde förutse att Tunisien i dag skulle stå på randen till det som kan vara ett demokratiskt genombrott. I så fall ett exempel för många, många andra.

Just den tanken skickar nu chockvågor genom en del arabiska huvudstäder. Men frågan är om den inte också skapar oro på närmare håll. Västvärldens förhållande till demokrati och despoti i arabvärlden är nämligen inte entydigt.

När president Ben Ali år 2004 lät sig omväljas, med 94 procent av rösterna, deltog Kristdemokraternas Alf Svensson som entusiastisk val­observatör. Speciellt positiv var Svensson till att Ben Ali ”mäktat hålla islamistiska fundamentalister på mattan”.

I dag återvänder oppositionsledare – också islamister – till Tunis, medan Svenssons vän gömmer sig i Saudiarabien.

Den förre partiledarens insatser som valobservatör framstod som en pinsamhet redan från början. Ändå är Svensson inte ensam. I samband med valet i Algeriet 1991, som islamisterna var på väg att vinna, accepterade västvärlden villigt att militären grep makten. Och när Hamas i början av 2006 stod som segrare efter valet i Palestina beslutade USA och Europa att isolera de folkvalda.

I dag pekar ingenting mot en islamistisk utveckling av den tunisiska revolutionen. Det spöket fungerar inte. Just därför blir det ett test, också för västvärlden.

Är vi beredda att acceptera demokrati i Mellanöstern, även om den kan bli en besvärligare granne än en lagom korrupt despot?

Aftonbladet
Ingvar Persson