Europa på randen till social kollaps

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Samarbetet i EU och den fria rörligheten för kapital, varor och arbete påverkar vardagen, och det gör inte alltid vanliga människor starkare. Den som tvivlar kan fråga de anställda vid Fiats fabrik i Pomigliano d’Arco utanför Neapel.

Hit – till arbetslöshetens och den organiserade brottslighetens Syditalien – ville företaget flytta produktion från en fabrik i Polen. Men det fanns ett villkor, de italienska arbetarna måste acceptera sämre, polska, arbetsvillkor.

En majoritet av de anställda röstade för en uppgörelse. Vad skulle de göra i ett Italien på randen till social kollaps?

Det blir polackerna som blir arbetslösa. I alla fall om de inte går med på ännu sämre arbetsvillkor.

Den som inte ser ett samband mellan löntagarnas ökade utsatthet och den växande rädslan för framtiden och det främmande ser förmodligen ingenting alls.

För politiker som Sarkozy, Berlusconi eller Lars Løkke Rasmussen är slutsatsen given. Dra fördel av rädslan och peka ut minoriteter. Samma tanke som nu tar plats i den svenska riksdagen.

I går genomförde de fackliga organisationerna i Spanien en generalstrejk, i protest mot nerskärningar och försämringar. Strejken följer på protester i Frankrike, Italien och Baltikum. Och i Grekland naturligtvis.

Samtidigt genomförde Europafacket en väldig protestmanifestation. 100 000 demonstranter, och krav på jobb och tillväxt i det Europa där nedskärningar och åtstramningar vållar väldiga sociala konflikter.

Och kraven riktar sig alltså till EU.

Det framstår som motsatsen till den europeiska högerns ängsliga samarbete med högerextremismen, men också som något annat än den svenske finansministerns självbelåtenhet.

Medan Europas regeringar försökte förhindra en ekonomisk depression tittade Anders Borg på. När stimulanserna i andra länder nu långsamt får svenska exportföretag att fungera moraliserar Borg över ”länder som missköter sin ekonomi”.

Självgodhet och pekpinnar snarare än samarbete.

Då och då har europasamarbetet framstått som ett sätt att försvara ett slags europeisk politisk modell, med välfärdsstater och relativ jämlikhet. Ett socialt Europa.

Det är en fin tanke, om än fjärran. Det vore bra om den inte bara försvarades av fackföreningsrörelsen.