Rättvisepolitik stoppar Åkesson
Jimmie Åkessons debattartikel i måndags visade, vid sidan av alla sakfel, också partiets främlingsfientlighet. Efter publiceringen gjorde Sifo på Aftonbladets uppdrag en mätning av sympatierna i väljarkåren.
Resultatet överraskar inte. På frågan om de ”skulle kunna tänka sig” att rösta på Sverigedemokraterna – det är inte samma sak som frågan om man tänker rösta på ett parti – svarar drygt var tionde tillfrågad ja. De flesta är män, många har eget företag och åtskilliga är LO-medlemmar.
Och de har redan tidigare röstat borgerligt.
Det är så det ser ut när sympatier för högerpopulistiska partier undersöks. Rädslan för det främmande är en klassfråga, men inte på det enkla sätt som självbelåtna liberala debattörer, och tröttande Folkpartiledare, gärna hävdar.
I boken ”Högerpopulismen dissekerad” försöker den norske journalisten Magnus E. Marsdal spåra de rörelser som lyft högerpopulismen i norsk politik. Rörelser som gjort Fremskrittspartiet till det största borgerliga och som så när förde Siv Jensen till en ministerpost i valet för en månad sedan.
Slutsatsen är knivskap. När det norska Arbeiderpartiet i jakten på medelklassen valde att mönstra ut frågan om rättvis fördelning ur politiken uppstod ett tomrum, och högerpopulisterna var bara alltför villiga att fylla det.
Rädslan för det främmande blir stor först när politiken inte längre handlar om jämlikhet. Det är därför Åkesson främst finner sina anhängare bland Reinfeldts, och kanske Hägglunds, väljare. De har för länge sedan givit upp tanken på minskade klyftor och rättvis fördelning.
Det finns onekligen rättvisefrågor att diskutera inför nästa års val. Skattesänkningar som till största delen gått till de som tjänar mest. A-kassa, sjukförsäkring och ett socialt trygghetssystem i spillror. Myndigheter som fått, och tagit, uppgiften att jaga sjuka och arbetslösa genom vardagen.
Nu är det oppositionens, och särskilt socialdemokratins, ansvar att presentera förslag så att valrörelsen kommer att handla om just dessa rättvisefrågor. Därför att de är avgörande för landets framtid, naturligtvis. Men också för att det är det enda sättet att långsiktigt hålla rädslan för det främmande utanför politiken.