En sista chans för Trollhättan
Trollhättan och tiotals andra orter i Västsverige har väntat i månader. Tillsammans med Göteborg är det hjärtat i det svenska fordonsklustret, som sysselsätter över 100?000 personer och som utgör en viktig bas för välfärden.
I går kväll kom ett slags besked från Detroit. Arbetet med att skilja av Saab från koncernen fortsätter. Företaget kan ansöka om rekonstruktion redan den här månaden. Det är en lösning GM-ledningen avvisat för Chevrolet, Cadillac eller Buick.
Om det finns en framtid för biltillverkningen i Trollhättan hänger den på en skör tråd.
Det är klart att det går att rycka på axlarna åt Saabs öde. Det kommer inte att saknas tyckare som trött förklarar att "det ändå är kört" i morgonsofforna de närmaste dagarna. Av någon anledning finns det alltid röster som menar att framtiden finns i att sälja tjänster till varandra, inte i att tillverka bilar eller kylskåp.
Det är klart att det också går att – som Maud Olofsson – två sina händer och peka på någon annan. "Det är GM:s ansvar" upprepade hon i går gång på gång medan hon försäkrade att regeringen gjort vad den kunnat.
Jag vill varken rycka på axlarna eller söka syndabockar. Det är snart fem år sedan bilproduktionen i Trollhättan hotades av GM:s planer på en tävling mellan Trollhättan och Rüsselsheim. Redan då gällde det mycket mer än en fabrik vid Göta älv. Det handlade om det västsvenska fordonsklustrets framtid. Aftonbladets ledarsida skrev förstås om krisen.
Sedan dess har jag varit i Trollhättan många gånger. Jag har träffat anställda och fackliga företrädare och jag vet vilket engagemang och vilka förhoppningar de har investerat i försöken att rädda biltillverkningen. Vi talar om livet och försörjningen för tusentals människor.
Precis därför blir det så hånfullt när den svenska statsministern avfärdar frågor med formuleringar som "ett varumärke i en global varumärkesportfölj". Det är knappast så de anställda ser på sin arbetsplats.
När jag förra sommaren träffade ordföranden i IF Metalls avdelning, Monika Theodorsson, pratade vi länge om Saab:s framtid. Då såg den ljus ut. Kraven på mindre bilar började slå igenom, etanolbilarna gick bra och den stora krisen hade ännu inte brutit ut. Ändå fanns oron för regeringens ointresse.
– Näringsminister Maud Olofsson måste visa att hon verkligen bryr sig, sa Theodorsson.
Ett krav som står kvar.
Det är klart att GM:s ledning har ett ansvar för vad som händer med Saab. Det är möjligt att en del av ansvaret ligger hos de amerikanska politiker som i krisens spår vill se bilar byggda "av amerikaner, för amerikaner". Men det är också klart att en svensk regering som tycks handlingsförlamad av tanken på statligt engagemang bär en stor del av ansvaret för framtiden.
I måndags krävde IF Metalls ordförande Stefan Löfven en nationell samling för bilindustrin.
Det borde ha varit Fredrik Reinfeldts eller Maud Olofssons replik.