Bilder på gränsen till det uthärdliga

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sedan journalister till sist släppts över gränsen strömmar nu förfärliga bilder ut från Gaza. Bland andra Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson har beskrivit en verklighet på gränsen till det uthärdliga. Vi ser barn som träffats av fosforbomber, familjer i spillror och hopplösheten hos en befolkning som övergivits av världen.

Siffrorna över alla offer, 1 300 palestinier har dött, understryker bara lidandet för de överlevande.

Organisationer för mänskliga rättigheter anklagar båda sidor för krigsrättsbrott, och FN:s tidigare rättschef, Hans Corell, tillhör de som vill se ett åtal inför internationella domstolen i Haag.

Det är uppenbart att Hamas före och under konflikten satt egna intressen före civilbefolkningens. Ändå utgör de brott som begåtts av israelisk militär, och som beordrats av israeliska politiker, den största utmaningen för det internationella samfundet.

Samtidigt står världen inför uppgiften att ännu en gång stödja försöken att bygga upp det palestinska samhället. Gaza ligger i ruiner. Befolkningens sår, synliga och osynliga, kommer aldrig att läka helt.

Den europeiska unionen är den palestinska myndighetens huvudsakliga finansiär. Varje år går mellan 600 och 700 miljoner euro till den palestinska myndigheten. I går beslöt utrikesministrarna i EU att anslå ytterligare 60 miljoner euro i katastrofhjälp.

Det ger EU ett ansvar.

Det har gått tre år sedan det palestinska valet, där Hamas segrade. Ett resultat av missnöje med korruption och eftergiftspolitik mot Israel. Världen, och Europa, valde att bryta förbindelserna med den folkvalda palestinska regeringen. Sedan dess har sprickan i det palestinska samhället bara fördjupats, tydligast illustrerat av Hamas maktövertagande på Ga­za.

Isoleringspolitiken är ett misslyckande. När nu EU, ännu en gång, ska betala för att bygga upp det samhälle som lagts i ruiner av israeliskt pansar och artilleri måste den omprövas.

Stödet kommer nämligen att påverka framtiden. Det kan, som tidigare, användas i försöken att utifrån driva fram en palestinsk ledning i omvärldens smak. Då är risken stor att bristen på legitimitet för det palestinska ­­ledarskapet fördjupas, och att de senaste veckornas våld upprepas.

Men stödet kan också användas som påtryckning för att skapa en nationell försoning bland palestinierna, och för att tvinga israelerna att ta ett ansvar för den ockupation de sedan mer än 40 år upprätthåller. En ockupation som skulle vara omöjlig om omvärldens humanitära stöd till palestinierna upphörde och Israel tvingades ta sitt ansvar som ockupationsmakt.

Israel är ekonomiskt beroende av EU. Det är inte rimligt att unionen erbjuder landet fördelaktiga handelsvillkor, samtidigt som det stöd EU lämnar till regionen gång på gång blir offer för israeliska bomber eller schaktmaskiner.

Påtryckningar och bistånd kan inte i sig själv skapa fred. Men de kan bidra med förutsättningar.