Reinfeldt låter som Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När Fredrik Reinfeldt i torsdags stod i riksdagens talarstol fanns något förorättat i hans tonfall. Som om oron och oppositionens frågor om lågkonjunkturen representerade en vilja att komma åt honom personligen. Fredrik Reinfeldt deklarerade – som han brukar – att företagen har ansvar, att det finns omställningsförsäkringar och att arbetsförmedlingen har resurser.

”Mona Sahlin för samhällsdebatten som om dessa insatser inte existerar”, sa Reinfeldt. ”Den som bär regeringsmakten kan inte slarva med orden.”

Besviken, kränkt. Från sina personliga studiebesök kunde statsministern rapportera stor efterfrågan på uppsagda Volvoanställda, bland annat från Norge.

Tecknen på kris kan knappast misstolkas. Varslen fortsätter. På några få månader har det som beskrevs som en fordonskris slagit rakt igenom leverantörsleden. I veckan har Sandvik storvarslat och LKAB meddelat att delar av produktionen stoppas.

Det antyder inte bara framtida problem. När fast anställda varslas har visstidsanställda och inhyrda redan fått gå. Arbetsförmedlingens veckostatistik för förra veckan ger en bild. Antalet anmälda platser har i det närmaste halverats jämfört med förra året. Förmedlade arbeten har minskat med en fjärdedel och nyinskrivna arbetssökande har ökat nästan lika mycket.

Alla, från näringslivets toppar och bankekonomer till fackföreningsledare och oppositionspolitiker, säger samma sak. Regeringen måste ta krafttag för att få i gång ekonomin.

Det är egentligen bara statsministern – och möjligen hans finansminister – som tycks ha en annan verklighet. Det är svårt att inte påminna sig Reinfeldts föregångare, Göran Persson, under våren 2006. Det var efter sitt första majtal den socialdemokratiske ledaren gjorde sitt numer klassiska uttalande.

–?Jag skulle tro att när vi väl kommer till valrörelsen är det inte så många som talar om arbetslösheten, sa Persson.

En linje som kom att prägla den socialdemokratiska valrörelsen.

Nu har vi alltså åter en statsminister som tycks övertygad om att siffrorna talar hans språk. Att tecknen som oroar medborgarna är resultatet av oppositionens illasinnade svartmålning och att den politik som förs med tiden kommer att belönas.

Det är nog ingen tillfällighet. Ledande politiker, i synnerhet en regeringschef, omges ständigt av medhjälpare som alltför ofta bekräftar hans eller hennes världsbild. Och i den världsbilden är förstås den egna politiken alldeles riktig. Kritiska röster, människors oro och sakliga invändningar kommer inte fram. Det finns alltid en välvillig tolkning eller ett insmickrande filter i vägen. Och resultatet? En statsminister som känner sig personligen kränkt när han ställs inför människors oro.

Precis som år 2006. Och vi vet hur det gick för statsministern då.