Halvvägs till Göteborg – och det känns helt ok

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag har tillbringat några fotbollsabstinenta kvällar med DVD-samlingens Springsteenskivor. Äntligen ska jag se Springsteen på Ullevi, på den amerikanska självständighetsdagen dessutom.

Bäst är naturligtvis konsertupptagningarna. E-Street band ska upplevas live. Men det vet ju den svenska publiken sedan årtionden.

I dag handlar det alltså om Bruce Springsteen och

E-Street band. Det kan provocera en del läsare. Ledartexter på temat brukar resultera i ilsken e-post.

På ett sätt förstår jag det. Att kollektivansluta ett konstnärskap – oavsett vilken form det har – till en politisk uppfattning är sällan en bra idé. Det gäller självklart också en rockkarriär. Jag ska försöka undvika det.

Ändå är konst naturligtvis politisk, och det gäller definitivt Springsteens låtskatt. Det gäller inte bara uppenbara antikrigssånger, som klassikern ”Born in the USA” eller ”Last to Die” från den senaste skivan ”Magic”. Politiken finns också i små berättelser om vanliga människor och vardagens kamp. Till exempel det underbara spåret ”A good man is hard to find” från Tracksboxen. Den kommer Springsteen inte att spela på fredag.

Det är låtar om ensamhet och utsatthet, men också om längtan efter gemenskap. Om att söka ett hem, och om att vilja bort. Låtar om vanmakt och vreden mot politiker och ekonomiska makthavare vars beslut i ett slag kan krossa ett livs strävanden.

Släktskapet med den radikala amerikanska musiktraditionen understryks bara av skivorna med Pete Seegers material.

Som i ”Youngstown” från skivan ”The ghost of Tom Joad”, en favorit, där stoltheten över stålproduktionen går hand i hand med ilskan mot de makthavare som med upphöjd arrogans slagit vardageni spillror.

”Them big boys did what Hitler couldn’t do”, citerar Springsteen en äldre stålverksarbetare som slagits för sitt land i andra världskriget och som ägnat ett liv åt det stål som gjort landet till en supermakt, bara för att se rostbältet breda ut sig.

En folklig vrede och en vanmakt som är lätt att känna igen, en universell känsla. En ilska som inte alltid växlas in i politisk radikalism eller strävan efter rättvisa. Exemplen på motsatsen finns på nära håll.

I boken FrP-koden drev den norske författaren Magnus E Marsdal härom året tesen att det är just eliternas förakt för vanliga norrmäns liv – och vanliga norrmäns förmåga att känna föraktet – som utgör livsluften för Fremskrittspartiet. Och i sitt försök att fånga den Nationella fronten i Frankrike – de hunsades revansch – tangerade Bim Clinell samma tanke redan 1999.

Vanmakt och vrede gränsar inte sällan till chauvinism.

Hos Springsteen finns det dock inte plats för inskränkthet. Hans sånger berättar både om ett samhälle förvridet av rasism och om de illegala immigranternas svarta verklighet. Och, som sagt, om vanliga människans försök att skapa ett liv.

Det är så långt ifrån rockmytens självdestruktiva utanförskap det gärna går att komma. Kanske är det därför Springsteen inte blir tolk eller ombud. Han berättar och citerar, men agiterar sällan.

”This fool’s halfway to heaven”, sjunger Springsteen i låten ”Better Days” från ”Lucky Town”-plattan.

Själv är jag på väg till Göteborg. Det är helt ok.