Bankerna är Cyperns kris
Det är inte säkert att bankerna på Cypern kan öppna den här veckan. Först måste en uppgörelse om ekonomin vara klar och godkänd. Annars lär de cypriotiska bankerna snabbt tömmas på pengar.
Vreden och skräcken hos cypriotiska småsparare skulle tillsammans med ryska finansintressen snabbt krossa den cypriotiska ekonomin.
Med kravet på att bankkunderna ska vara med och betala har euroländerna och IMF passerat en tydlig gräns, och brutit ett lika tydligt löfte. Hittills har nämligen alla åtgärder mot de senaste årens kriser handlat om att hålla bankkunder, eller i alla fall bankerna, skadeslösa.
Det är den röda tråden, från de amerikanska bolånen och Lehman Brothers krasch, över den isländska krisen och in i de ekonomiska problemen för länder som Grekland och Spanien. Det handlar om internationella banker som tagit för stora risker och som, när det går åt skogen, förutsätter att vi alla ska ställa upp och reda ut eländet.
Stödpaketen till Sydeuropa har minst lika mycket handlat om att rädda tyska och franska banker som om att lösa ut länderna eller deras befolkningar.
Cypern är ett specialfall. Landets bankväsende har – precis som på Island – vuxit till groteska proportioner. Och i huvudsak handlar det om pengar som kommer ur den gråzon som är rysk ekonomi.
Nu håller alltså denna gigantiska banksektor på att haverera, och normalt skulle det vara den cypriotiska statens uppgift att rädda den, möjligen med EU:s hjälp. Men det går inte. Cypern är helt enkelt ett för litet land för sina banker.
Därför måste bankkunderna vara med och betala, men vanliga cyprioter kanske inte ska bli av med sitt sparande.
Bortom dagens cypriotiska kaos finns dock en annan fråga. Har vi verkligen råd med dagens internationella finansindustri? Har vi råd med bankernas affärer?