Tala med Hamas, Mona Sahlin!
När Mona Sahlin sommartalade i Botkyrka nämnde hon Olof Palme och Anna Lindh. Därmed markerade hon sin samhörighet med en radikal socialdemokratisk tradition av internationalism och gränslös solidaritet.
Dessutom berättade Mona att hon tänkte åka till Israel/Palestina som första utlandsresa nu i höst. Redan nästa helg bär det visst av till Jerusalem och Ramallah.
Det är utmärkt. Socialdemokratin har en del att ta igen på mellanösternpolitikens område efter epoken Persson. Vid varje s-kongress på senare tid har motionerna varit många som efterlyst ett ökat Mellanösternengagemang och en tydligare kritik mot den israeliska ockupationen.
Sahlin har en stark opinion inom arbetarrörelsen som vill se mer av kamp för en rättvis fred.
Faktum är att opinionen inom hela svenska folket svängt på senare år till förmån för palestiniernas rätt till en livskraftig och självständig stat. Det visar undersökningar som professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld gjort vid Göteborgs universitet. Till och med inom det annars så Israelvänliga folkpartiet har Palestinavännerna blivit fler.
I dagens borgerliga regering finns en utrikesminister och en biståndsminister som klart och tydligt tagit ställning för en tvåstatslösning och inte skräder orden i kritik mot den israeliska ockupationen, bosättningarna och murbygget.
Inom kyrkorna pågår sedan länge ett fantastiskt arbete, där kontakter odlas med både israeliska och palestinska fredsaktivister. Det ekumeniska följeslagarprogrammet som stöttas av kyrkornas världsråd är något av det bästa jag sett i praktisk utrikespolitik och solidaritetsarbete. Följeslagarnas vittnesbörd från det komplicerade vardagslivets Palestina är ovärderligt. Inte minst så länge medierapporteringen alltför ofta bara följer krigets och våldets logik.
Det finns alltså ett brett folkligt engagemang i Mellanösternfrågan i Sverige. Sahlin har chansen att göra arbetarrörelsen till en ännu mer aktiv part i detta.
Hon kan ta hjälp av Olof Palmes Internationella center där flera spännande demokratiprojekt pågår i syfte att stötta den palestinska demokratiutvecklingen.
Sahlin bör som ledare för en stor politisk folkrörelse se till att träffa det civila palestinska samhället, inte bara de gamla mer eller mindre korrumperade Fatah-gubbarna. Häri ligger en socialdemokratisk skuld. Alltför länge har man ägnat sig åt att stötta Fatah-partiet på den palestinska sidan och arbetarpartiet på den israeliska men inte sett hur båda partierna stagnerat och korrumperats.
Det gäller nu att satsa på en ny reformvänlig och demokratiskt sinnad generation politiker på båda sidorna. Denna finns inte nödvändigtvis inom de gamla broderpartierna.
Sahlin är inte minister utan kan uppträda som folkrörelserepresentant. Hon bör därför passa på att lära känna de moderata krafterna inom Hamas också. De behöver allt stöd de kan få om de inte ska ge upp hoppet om att den demokratiska vägen är en möjlig väg att gå.
Isoleringspolitiken har med förfärande resultat visat sig vara precis så destruktiv som många varnade för att den skulle bli.
Sahlin borde i Palmes efterföljd värna vikten av dialog – också med dem vars åsikter vi inte delar fullt ut.
Bara så är freden möjlig.