Sahlin måste återta sitt självförtroende
Helgen innehöll som vanligt motstridiga opinionsundersökningar. De flesta mätningarna ligger inom felmarginalen så rabblandet av siffror är tämligen meningslöst. Ett är dock tydligt: Oppositionen har det knaggligt medan förtroendet för den tidigare så krisande regeringsalliansen ökar.
Socialdemokraterna utstrålar otydlighet och rörighet. Två brott mot en socialdemokratisk tradition i att vara bäst i beslutsamhet och regeringsduglighet. I synnerhet i tider av kris.
Beror det på partiledaren? Hur är egentligen Mona Sahlins ställning? Den så kallade ”mosa Mona”-debatten tog fart i höstas efter fadäsen med vänsterpartiet.
Mitt intryck är att den mest är ett medialt påhitt. Mona Sahlin har ett starkt stöd internt och många känner stor lättnad inför ett annorlunda och mer inkluderande ledarskap än under Göran Perssons tid.
Däremot behöver Sahlin återta det självförtroende hon så många gånger förr givit uttryck för. Jag vet att hon kan.
I höstas var jag tjänstledig från tidningen och arbetade som präst. Jag och en kollega ledde samtalskvällar i Seglora smedja på Skansen. En kväll som hade hoppet som tema deltog biskop Caroline Krook och Mona Sahlin.
Sahlin var mycket trött när hon kom. Hon hade just hållit presskonferens med miljöpartiet och vänsterpartiet och presenterat den rödgröna alliansen. Hon visste inte om hon skulle orka samtala om hoppet.
Det gjorde hon. Och plötsligt var hon just den där fantastiska Mona som intog scenen, talade politiskt och personligt och berörde publiken på ett alldeles enastående sätt. Hon hade tryck i rösten och utstrålade självförtroende. Många konstaterade efteråt att de inte hade sett Mona Sahlin så bra på länge.
Varför ser vi inte denna Sahlin i riksdagen? Är det en självpåtagen censur i någon sorts iver att verka statsmannalik? Lyssnar Sahlin för mycket på de mediala spinndoktorerna i stället för att samtala med politiska tänkare om idéer och samhällsbygge?
Nu är opponerandet inte partiledarens ensak. Problemet är att Sahlin ännu inte samlat ett tydligt kabinett runt sig. Vilka är hennes förtrogna? Hur ser skuggregeringen ut?
Peter Akinder skrev nyligen en ledare i Östran på temat ”Vem ska vi lyssna på?” Akinder pekade på alla olika talesmän inom samma politikområde.
Vem bildar opinion och talar för (S) i arbetsmarknadspolitiken? Är det Sven-
Erik Österberg eller Luciano Astudillo som lett partiets rådslagsgrupp?
Eller är det Tomas Eneroth i den nytillsatta röd-gröna arbetsgruppen? Eller är det Berit Högman som är gruppledare i riksdagens arbetsmarknadsutskott? Eller är det Thomas Östros som är ekonomisk talesman? Det blir fem personer förutom Sahlin som ansvarar för vad socialdemokratin ska tycka i denna hjärtefråga.
Vem talar för miljön, för välfärden, för utrikespolitiken och så vidare? Det är förvirrande och stärker intrycket av en velig och osäker socialdemokrati. Opponerande reduceras till pliktskyldiga pressmeddelanden som inte inspirerar en enda att tala politik på arbetsplatsen.
Interna diskussioner är en sak. Rådslagen har varit nödvändiga och bra. Men det är nu i vår som socialdemokratin tydligt måste formulera sitt alternativ.
I höst lär regeringen Reinfeldt dominera medialt genom det svenska EU-ordförandeskapet. Sen är det valår.
Sahlin kan lära från kvällen i Seglora smedja: räta på ryggen, tala ideologi och förbind politiken med hoppet.
S-ledaren måste nu samla sitt kabinett och inta de oppositionellas barrikader.