50 år att fira – men kampen fortsätter
Riksdagsmannen Moberger från Västervik skrev för nästan 90 år sedan en motion om kvinnans tillträde till prästämbetet. Ungefär samtidigt kände Ester Lutteman sin prästkallelse och påbörjade teologistudier.
Metodistpastorn Anna Howard Shaw predikade i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm 1911. Det var första gången någonsin som en kvinna predikade i svenska kyrkan. Ester Lutteman gör det sen 1929 i samma kyrka. Hon blir därefter avskedad från sin tjänst vid Diakonistyrelsen.
Det är nu 50 år sedan beslutet fattades att tillåta kvinnor att bli präster. September månad blir en jubileumsmånad i Svenska kyrkan.
Förhoppningsvis innehåller firandet både tacksägelse och syndabekännelse. Å ena sidan finns glädjen och tacksamheten över att prästämbetet blev jämställt. Kvinnornas inträde som förkunnare, själavårdare och förvaltare av sakramenten räddade kyrkan.
Å andra sidan finns sorgen över att diskrimineringen fortsatte. Den så kallade samvetsklausulen antogs samtidigt med beslutet 1958. Manliga präster kunde slippa att samarbeta med prästvigda kvinnor. Därmed fortgick förtrycket och diskrimineringen. Det hör till kyrkans skamliga historia och måste både benämnas och beklagas.
Historieskrivningen är viktig. Slarvigt brukar det hävdas att det var politikerna i riksdagen som tvingade på kyrkan beslutet att prästviga kvinnor.
Det stämmer inte. Lekfolket var tidigt pådrivande runtom i församlingarna. Många präster stödde tanken. Redan 1938 motionerade Manfred Björqvist i kyrkomötet om att en utredning skulle tillsättas. Motionen bifölls men Kungliga Majestät struntade i det och en utredning kom i?gång först 1946 efter en motion i riksdagen. Efter några års utredande gick frågan på remiss. Det visade sig att två tredjedelar av landets församlingar förordade kvinnliga präster.
Förslaget att prästviga kvinnor läggs fram till kyrkomötet 1957 som mer av tidsskäl än principiella skäl röstar nej. Ester Lutteman bestämmer sig då för att lämna Svenska kyrkan. Året därpå lägger riksdagen ett lagförslag om att prästviga kvinnor och kyrkomötet säger ja med betydande majoritet både bland biskopar och förtroendevalda.
Principbeslutet var taget men förändringen av verkligheten tog tid.
I Gustaf Vasa församling, där kvinnor hade predikat långt före det formella beslutet, anställdes ingen kvinna på en fast komministertjänst förrän år 2000.
Ännu i dag är det betydligt fler män än kvinnor på chefsposter i kyrkan. Bara två biskopar är kvinnor varav den ena går i pension nästa höst.
Kampen för en jämställd kyrka är på intet sätt över. När Margit Sahlin, Elisabet Djurle och Ingrid Persson prästvigdes på Palmsöndagen 1960 banade de väg för alla kvinnor som därefter har prästvigts.
Nu är det upp till nya generationer, både män och kvinnor, att se förtryckets och utestängningens mekanismer i vår tid. I dag är det inte motståndet mot prästvigda kvinnor som är det största problemet utan motståndet mot att låta homosexuella par ingå äktenskap.
Kvinnoförtryck, sexualskräck och reaktionära familjeidéer har ofta gått hand i hand genom historien.
Måtte 50-årsjubileet bli en kallelse till kamp mot alla former av diskriminering i dagens kyrka och samhälle.