Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Vi behöver Luthers befriande budskap

Vad har Martin Luther att säga vår tid? Ganska mycket faktiskt. Nacka församling har startat en Lutherkurs. Bland deltagarna finns präster, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare, frivilligarbetare, kyrkorådsledamöter, en imam från moskén i Fisksätra och en katolsk munk.

Vi söker våra identiteter i det mångkulturella Sverige.

I kväll gestaltas Martin Luther av skådespelaren Per Ragnar i en offentlig föreställning i Nacka kyrka.

Luthers frihetspatos och protest mot kyrkliga hierarkier, lagiskhet och människoförnedring passar på ett förunderligt sätt nutidsmänniskan så tyngd under ekonomismens prestationsångest.

Ännu finns förstås den felaktiga bilden av Luther som den nattsvarta moralisten som krävde ständigt arbete. ”Vi har Luther på våra axlar” är fortfarande ett vanligt uttryck i svensk samhällsdebatt och den stackars reformatorn blir beskylld för alltifrån utbrändhetsfenomen till restriktiv alkohollagstiftning.

Och för den religiösa tråkigheten.

Inget kunde vara mer felaktigt. Nathan Söderblom skriver i sin lysande Luthertolkning ”Humor och melankoli” (Proprius) om att just humorn räddade Martin Luther från att bli en uppblåst, självupptagen moralist.

Till skillnad från Calvin hade Luther humor och såg det heliga inte i yttre asketiska fromhetsövningar utan i hjärtats tillit till Gud.

”Ingen har radikalare utrotat även de finaste yttringar av tvång och tillgjordhet i religionen än Luther. Ty ingen har så följdriktigt härlett en kristen människas liv ur en enda i själen nedlagd princip, förtröstan”, skriver Söderblom.

Luther skämtar med den religiösa och politiska makten men också med sig själv. Enligt Söderblom blev den evangeliska friheten så påtaglig i och med att Luther hade distans till sig själv. Humorn var både ett vapen mot motståndare och en säkerhetsventil mot de stundtals svåra depressioner han led av.

”Människor, som fyllas av ett patos, vare sig det gäller livets eller tankens problem, blir lätt om de saknar humor och självironi innestängda i en het atmosfär utan luftväxling”, skriver Söderblom.

Det skrevs 1919 men skulle kunna skrivas i dag om både kyrkans och politikens dilemma: avsaknaden av humor. Alltför ofta blir både kyrkans och inte minst den politiska vänsterns förkunnare glädjedödande moralister eller inåtvända traditionalister. 

Eller så blir man försäljare av frälsningsbudskapet. Detta ekonomistiska fördärv som Luther vände sig så emot.

I Stockholmstidningen skriver partisekreterare Marita Ulvskog att socialdemokraterna vill ”investera i människors kraft”, det ska ”löna sig att våga” och ”vi vill investera i personalens villkor.” Varför då? Jo, ”för att Sverige tjänar på rättvisa” (min kursivering).

Den dag rättvisan inte är lönsam ska socialdemokratin upphöra kämpa för den då?

I svenska kyrkan diskuteras numera gränsen mellan medlemmar och icke-medlemmar. Den skarpa Lutherkännaren Margareta Brandby Cöster har myntat uttrycket ”avlatskolportörer” om dem som predikar: medlem först, evangelium sen.

Just förtjänstens språkbruk smyger sig in i demokratins, kyrkans och utbildningsväsendets sfärer i dag. I detta ekonomistiska kulturklimat behövs sannerligen en Luther som med humorns och allvarets mod kan predika människans frihet bortom lönsamhetskriterierna.

Följ ämnen i artikeln