Digital yttrandefrihet inget för liberaler?
Just hemkommen från en veckas semester noterar jag att domen mot Aftonbladets nättidning debatteras för fullt.
"Ett inlägg är ju lika rasistiskt eller ärekränkande oavsett om det publiceras på en papperstidning eller en nättidning. Och sådana inlägg är olagliga och bör inte publiceras", skriver moderata Norrköpings Tidningar.
Självklart. Ingen från Aftonbladet, varken jag eller nättidningens chefredaktör Kalle Jungkvist, har hävdat att hets mot folkgrupp ska tillåtas på nätet. Tvärtom har Aftonbladet försökt ta ett större ansvar än sina konkurrenter genom att ha modererade debatter på nätet.
Den okontrollerade debatten, där vi vet att rasism förekommer, kan pågå dygnet runt. Medan tidningsföretag som försöker upprätthålla en bred och folklig men vårdad debatt åker dit på grund av lagstiftningens trubbighet.
Märk väl. Jag ifrågasätter inte själva domslutet. Tingsrätten har handlat logiskt utifrån gällande lagar. Men också de mest logiska domar kan få orimliga konsekvenser. Det jag diskuterar är när tryckfrihets- och yttrandefrihetslagarna, som härrör från "papperstidningssamhället", krockar med nya medier som internet.
Att likna en nätdebatt vid en ordinarie insändarsida är befängt. Till skillnad från papperstidningen har nättidningen i princip obegränsat utrymme för debatt. Internet vidgar således det offentliga rummet. På en välbesökt sajt som Aftonbladet.se kommer tiotusentals medborgare till tals varje vecka. Om alla inlägg måste lusläsas innan de publiceras leder det med nödvändighet till att betydligt färre än i dag får möjlighet att debattera. Demokratiskt sett är det olyckligt.
Internet har inneburit att stora morgontidningars monopol på debatten har utmanats. Kanske är det därför som dessa tidningar nu så tydligt markerar sitt ointresse för hoten mot den digitala offentligheten?
Expressens Jan Lindström anklagar mig för att hålla "för högt tonläge" när jag kritiserar den liberala pressen för att inte ta principfrågan om yttrandefrihet på nätet på allvar.
Rubriken på Lindströms krönika lyder "Aftonbladet utan ansvar". Lindström och Expressen har uppenbart inte förstått något alls. Det är just för att Aftonbladet "tar ansvar", det vill säga anser att nätdebatten bör vara modererad och lyda under ansvarig utgivarskapet, som tidningen nu fälls. Ett ansvarigt utgivarskap på nätet är emellertid inte exakt jämförbart med ett för tryckta medier.
För en modererad nätdebatt gäller Yttrandefrihetsgrundlagen. Av YGL 1 kap 9 § framgår att för massmedieföretags databaspublicering (ålderdomligt uttryck men ska i detta sammanhang förstås som internetpublicering) gäller samma regler som finns i yttrandefrihetsgrundlagen för radio-
program. En ansvarig utgivare har det fulla ensamansvaret.
En nätdebatt borde kunna liknas vid ett direktsänt radioprogram. Om programledaren avbryter en debattör eller försöker mildra en lyssnares osakliga inlägg klarar sig radions ansvarige utgivare. Varför är ansvarig utgivarskapet för en nättidning så strikt att även om ett rasistiskt inlägg bara ligger några sekunder på nätet ska utgivaren fällas?
Jan Lindström tycks tro att det är jag som hittar på ett problem när jag oroas för den digitala demokratins framtid. För oss som länge följt IT-utvecklingen är debatten om juridik för digitala medier dock ingen nyhet. Flera statliga utredningar har behandlat frågan. De flesta är överens om att internet befinner sig i en juridisk gråzon.
Samhället är just i färd med att forma sina regler för den digitala världen. Märkligt nog vill liberalerna denna gång inte vara med och ta strid för yttrandefrihet och digital offentlighet.