Sadomasochism får folk att dras till nyfascismen
”Jag köpte tre tidningar och var och en hade sin egen sanning. Var finns den riktiga sanningen? Förr läste man Pravda på morgonen – och så visste man allt. Så förstod man allt”.
Nobelprisvinnaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj samlar i ”Tiden second hand – slutet för den röda människan” tusentals vittnesmål från medborgare i forna sovjetrepubliker som fick frihet under perestrojka men hamnade i förvirring. De såg hur ett fåtal blev superrika medan de själva blev fattigare samtidigt som allt de lärt sig via diktaturens propaganda ställdes på ända.
Ska man försöka sammanfatta Aleksijevitjs enorma kör av röster – även ungdomar har stalinistiska fantomsmärtor – längtar de inte tillbaka men hittar heller ingen plats för friheten.
”En ryss måste ha något att tro på … något ljust och upphöjt. Imperiet och kommunismen sitter i ryggmärgen på oss. Vi dras till det heroiska”, säger en i kören.
”Vi har aldrig haft någon demokrati. Så hur skulle vi kunna vara demokrater?”, säger en annan.
”Under socialismen lovade de mig att det fanns en plats i solen för alla. Nu säger man nåt annat: Vi måste leva i enlighet med Darwins lagar. Ett gott liv åt de starka. Jag tillhör de svaga”, säger en tredje.
Det där går att förstå psykologiskt. Ungefär som en fängelsekund som blivit så institutionaliserad att han begår nya brott för att komma tillbaka in i tryggheten.
Men samma antidemokrati, auktoritarianism, nostalgi – rädsla – växer starkt även i väst. Människor uppvuxna i frihet och välstånd längtar efter sin lokale Vladimir Putin och en enda sanning serverad i dagens propagandablad.
New York Times-skribenten Roger Cohen menar att ”Liberalismen är död. Eller hänger åtminstone mot repen”. Demokratins seger som ansågs självklar när Berlinmuren föll var inte slutet på historien. Och, noterar Cohen, egentligen är den liberala ordningen en historisk parentes. Mycket oftare har människor levt i underkastelse inför ”den förnuftsvidriga mystiska fördomsfullhetens krafter”, som filosofen Isaiah Berlin sammanfattat historiens auktoritära makter.
Vad är det som lockar amerikaner till Donald Trump? Vad gör att 10–20 procent av väljarna i många europeiska länder, som SD-anhängare i Sverige, är lika rädda och vilsna i samtiden som sovjetmänniskan och tror på högerradikala lösningar? Varför längtar de efter en kung som pekar ut syndabockar och lovar att vrida tiden bakåt, stänga gränser och hissa flaggan?
De har tröttnat på att se sig omkörda av kvinnor, invandrare, bögar och andra minoriteter som gynnats av den liberala epoken. Och utan tvekan är de offer för de ständigt skenande klassklyftorna (”nyliberal ekonomi har också sänkt liberalismens trovärdighet”, medger även ärkeliberalen Roger Cohen). Det är fattbart.
Men lösningen? Så gåtfullt. Det framstår så ogenomtänkt. Vad får dessa trygghetstörstande män att tro att de skulle bli vinnare i ett despotiskt samhälle?
Svaret är nog en kombination av gammal vanlig sadomasochism, att känna sig skyddad under stöveln, och brist på vänsteralternativ.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.