Råsaftcentrifugen – en kall termometer i samtidens röv
Årets julklapp är måhända inte ett järtecken om Roms sista dagar, men there’s a bad moon on the rise, som John Fogerty uttryckte saken.
Julhandeln slog inget rekord förra året, för första gången på 17 år. Sådant får liberala ekonomer att göra i byxan av rädsla. Konsumtion måste ständigt upp, upp, upp. Tillväxten för tusan, tillväxten! Det räcker inte att vi shoppade för 64,8 miljarder kronor förra december. Det måste vara mer än tidigare, alltid mer.
I år väntas dock rekord igen, enligt Handelns utredningsinstitut (HUI). 65,6 miljarder beräknas vi handla för. Varsel och arbetslöshet är glömt. Mängder av köpstarka hushåll har gynnats av låga räntor, låg inflation och sänkta skatter.
Så är det med dåliga tider. Många tjänar på kris. Medan den som saknar arbete eller är sjuk varken har lån, låga skatter eller pengar till en råsaftcentrifug.
HUI har utsett Årets julklapp sedan 1988 (bakmaskinen). Förra året var det hörlurar, 2011 var det den färdigpackade matkassen (gärna till en behövande familj; välgörenhet som konsumtion).
Råsaftcentrifugen är en genial tidsanalys av 2013, en kall termometer rätt i samtidens stjärt, eller snarare rakt i medelklassens mörka hjärta.
Råsaftcentrifugen är den givna slutstationen för alla högt belånade, göttiga bostadsrätts- och villaborgare som redan fått allt, som ägnat krisåren åt att baka surdegsbröd, stoppa korvar, långgrilla pulled pork, brygga finkaffe, göra smoothie, handla fair trade-biff och ekologisk lax och närodlad zucchini och släcka törsten med fräscha råsaftjuicer – och åt att vara livrädda för vulgärt underklassocker och skräckslagna av E-nummer.
Alltså allt som ”den hemlige kocken” Mats-Eric Nilsson vigt sitt liv åt att lobba för, till synes likgiltig inför det faktum att många måste handla merparten av sin mat på Lidl eller från Euroshopper för att ha råd med ett enda paket mysig KRAV-odlad körsbärstomat. Vilket kan hända vem som helst av oss, skyddsnäten är otäckt tunna i dag.
Vårt stora problem är växande klyftor mellan rika och fattiga, eller som vi säger nu: Mellan de som har råd med en luxuös råsaftcentrifug för 4 000 kronor, och de som inte har råd med ens en skraltig råsaftcentrifug för 500 kronor.
Landet hade mått bättre med en fördelning där alla hade råd med en anständig råsaftcentrifug för 1 000 kronor, medan vissa därmed fick nöja sig med en finfin råsaftcentrifug för 2 500. Då kunde också fler bidra till julhandelns ack så viktiga konsumtionsrekord.
Anser jag. Andra anser att systemet är bra, utökar lånen och ser ingen otäck, otrygg måne, bara en klarblå framtid.
Råsaftcentrifugen var senast, ironiskt nog, het på 80-talet, under den stekiga yuppie-eran, samtidigt som Riksbanken och finansminister Feldt öppnade den stora pengakranen och dårarna drack. Kreditmarknaden avreglerades, alla fick kreditkort, alla lånade, alla konsumerade, ingen varnade.
Det slutade med bostadsbubbla och lånekrasch. Vi satt där med våra råsaftcentrifuger men inga pengar till bär.