Jag litar inte längre på att Sverige tar hand om mig
Jag har, ta i trä, inte behövt ta ut en enda sjukdag i hela mitt liv. Det är ett otroligt privilegium. Jag har fått föräldrapenning från Försäkringskassan, men aldrig sjukpenning (såvida jag inte glömt någon segdragen förkylning på 1990-talet).
Jag har haft tur. Bortsett från en och annan psykisk defekt som vi människor dras med har jag varit frisk. Jag har alltid kunnat jobba, om så hemifrån, vilket är en delförklaring till min fina statistik. Men främst har jag haft tur.
Så är det fortfarande. Jag är lite snuvig just nu men det är allt. Okej jag har lite ont i magen också om jag känner efter.
Och det är tydligen det jag börjat göra – känna efter. Eller tänka efter. Eller kalla det noja. Eller 40-årskris. Eller en misstro mot samhällets skyddsnät i den nya eran.
Jag har alltid vägrat men i veckan tecknade jag mitt livs första sjukförsäkring! Den innebär att jag för cirka 150 kronor i månaden i premie får några tusen extra efter att ha varit sjuk i en månad och ytterligare några tusen efter att ha varit sjuk i ett år.
Bara för det får jag för mig att jag plötsligt ska bli sjuk. Att jag jinxar mitt friska flyt hittills.
Fast då är jag ju åtminstone försäkrad. Men kommer jag att få ut några pengar? Hur ser reglerna ut? Är det lika svårt hos privata försäkringsbolag att klassas som sjuk som av Försäkringskassan? Jag vet inte. Sådant tänker jag på. Jag nojar.
Jag nojar också för min ålderdom. Pensionen kommer först bortåt 78 års
ålder för mig
och inte kommer den vara fet, pengar i
kassan lär saknas, vi gamla kommer vara alltför många. Pensionssparar jag tillräckligt?
I onsdags läste jag om Melker Norgren, 99, som vägras plats på äldreboende. Sådana historier dras jag till med en obehaglig mix av ilska över hur de behandlas och rädsla för hur jag en gång kommer att behandlas. Om jag får leva så länge, om min tur med hälsan håller i sig.
Veckan innan läste jag om en 84-årig kvinna från Stenungsund som tog sitt liv efter att kommunen nekat henne att bo på samma äldreboende som sin man.
Många gamla behandlas skamligt av landet de byggt.
Att åldras är att bli sårbar. Krämporna kommer förr eller senare. Då anses vi inte ett dugg attraktiva längre.
Jag litar inte längre på att mitt kära Sverige ska ta hand om mig när jag behöver. Det är den värsta känslan av alla, långt tyngre än 40-årskris och sjukdomsnoja. Det är själva fundamentet på vilket en välfärdsstat måste vila.
Vissa menar att känslor av oro, otrygghet och prestationskrav innebär att vi människor håller oss på tå och ger järnet.
De kan ha rätt. Det kanske vi gör. Men till vilket pris?
Det är inget samhälle jag vill leva i. Det parti som använder ordet ”trygghet” – och som menar det – kommer att få min röst i valet.
Min dröm, och varsågod att skratta nu men man måste våga tro och man måste våga drömma, är ett samhälle där vi utan rädsla
vågar säga upp våra privata försäkringar! Där de anses som en mycket konstig, direkt människofientlig 1900-talsidé som blivit helt omodern eftersom vi ju betalar via skattsedeln.