Vad hjälper bil och villa när du mår så jävla illa?
Hej”, sa busschauffören och tittade på mig stint. ”HEJ”, en gång till, glatt. Vad händer? Just det.
Jag hade gått i egna tankar, stressad på väg någonstans och hade glömt att titta på honom, glömt att hälsa, på samma vis som många andra i den stressade, pressade och högt belånade blå staden glömmer vanlig artighet när vi köper en kaffe eller en dosa snus i Pressbyrån.
Förra veckan såg jag en pensionär buffas rejält på Centralen av någon som såg ut som en framgångsrik figur på Stureplan. Han blev bestört och bad tusen gånger om ursäkt men hetsen och hårdheten smittar.
Något är ruttet i konungariket Sverige.
Ibland, inte alls alltid, känns det som att alla mår risigt. Av olika skäl, på olika premisser, men ändå risigt. Man kan vara arbetslös och tvingas utföra debila åtgärder för att visa att man vill in i arbetslinjen och få jobbskatteavdrag, man kan vara underbetald och underbemannad sjuksköterska, barnmorska eller lärare.
Men, man kan även vara högavlönad i reklambranschen och må fruktansvärt dåligt.
Byråchefen Magnus Hjelmare hoppade av; vid 27 års ålder hade han blodtryck som en 50-åring. Camilla Kuylenstiernas var internationell marknadschef och i hemlighet alkoholist utan självkänsla. Nina Åkestam kraschade och tog sig upp igen med KBT-terapi. Björn Mogensens vän Jan drev en framgångsrik pr-byrå och tog livet av sig.
Riktiga namn på riktiga personer. De har berättat i reklambranschtidningen Resumé, en artikelserie med hashtaggen #baramänniska och tillägget ”Hur mår du? (Egentligen)”.
Många reklamare vittnar om hur de inte vågar visa sig svaga. Det ”personliga varumärket” skadas, det gäller att prestera, hålla huvudet högt trots att de går sönder. Ihop med stress, oavlönad övertid, arbetsveckor på 50 eller 60 timmar och ett jobb som ofta innebär att de tvingas sälja kommersiell skit de själv aldrig skulle vilja äga innebär det att 89 procent av reklamarna mått dåligt på grund av jobbet, enligt en webbenkät i Resumé.
Det är en sorglig bild av hur klassklyftor, kommersialism och tidsandans egoboost och satsa-på-dig-själv-krav även drabbar de ekonomiskt välbeställda.
Man kan tycka att vänstern borde solidarisera sig även med dem men snarare möttes dessa kommersens lakejer av hån i delar av den empatilösa nätvärlden.
”Jaja... Kära romer. Ni är i alla fall inte i reklambranschen”, twittrande någon sarkastiskt, förvisso underhållande, men det är som att säga till utförsäkrade att ”ni är i alla fall inte hiv-smittade i Botswana”.
Resumés sorgliga artikelserie är ypperlig och dessutom synnerligen politisk. Den borde leda till att denna traditionellt högerröstande yrkesgrupp förstår att kollektivet är starkare än den personliga jakten på framgång, och inser att det är en fin idé med fackföreningar som driver arbetsmiljö- och rättighetsfrågor så att de inte pressas sönder i kapitalets heliga namn.
För att citera reggaepoeten Peps Persson:
Hög standard, vad fan är hög standard?
Vad ska du med bil och villa, när du mår så jävla illa?