Javisst måste en sosse gilla Bruce Springsteen
Det skojas om att är man moderat så måste man gilla Da Buzz, eller om det är tvärtom: Gillar man Da Buzz måste man vara moderat. Det ligger mycket i det.
På samma vis skojas det om att är man sosse måste man gilla Bruce Springsteen, eller om det är tvärtom: Gillar man Bruce Springsteen måste man vara sosse. Det ligger mycket i det också.
Bruce har aldrig sjungit om förträffliga privatiseringar. Han har aldrig sjungit hyllningar till förstatligande av egendom. Han är amerikan.
Men man kan givetvis älska Bruce Springsteen om man är kristdemokrat eller kommunist. Många liberaler gillar Elvis Costellos och The Smiths hatlåtar om Margaret Thatcher.
Musik har den märkliga och storartade och egentligen felaktliga egenskapen att den står över ideologi och åsikter. Det är känslan som talar till oss, hjärnan tackar för sig och hjärtat – eller benen – tar över. Det är som att försöka stå still när ett vanvettigt svängigt reggaetonband sjunger homofoba texter.
Men sossestämpeln på Springsteen är unik. Ingen
annan artist förknippas så starkt med socialdemokrati. Inte Leonard Cohen. Inte John Fogerty. Inte Madonna.
Även om det må vara svårt att tänka sig Göran Persson, jämgammal med Springsteen, funka loss till ”Tenth avenue freeze-out” så gör herr Bruce sosse-soul.
Det inleddes med Mona Sahlin och Pär Nuder. Sedan tog Håkan Juholt över. Och Stefan Löfven har inte tagit avstånd.
Det är en smula banalt och fyrkantigt. Springsteen är inte Bob Dylan. Dylans värld är komplicerad och otydlig. Ont är inte bara ont, gott är inte bara gott. Hans värld är komplex, ständigt skiftande. Bob Dylan är inte politik, har aldrig varit. ”Masters of war” och ”Blowing in the wind” och ”Neighborhood bully” användes för
politiska syften, men det kan inte Dylan lastas för. Dylan är konst, Dylan utforskar, talar med olika röster. Han är kulturradikal.
Springsteen är politik och det är ingen tvekan om vilken sida han står på. Han är amerikansk sosse. Han är helylle. Han är rättfärdig. Hans moraliska kompass är glasklar. Han är ”The River” och ”Born in the USA” och ”My hometown”. Han är de breda lagrens ideologi. Han är folkhemmet. Han är inte tuff. Han är inte vänsterns
1 maj-tåg med Icona Pop-hipsters från Medborgarplatsen till Kungsträdgården, han är det alldagliga S-tåget från Humlegården till Norra Bantorget.
Han är Sveriges television, inte Kanal 5. Han är inte stark i den köpstarka målgruppen 30-åringar i storstad, han är stark i målgrupper som räknas ut som betydelselösa.
Desto svagare en målgrupp anses i kommersiellt hänseende, desto starkare är Springsteens position i den.
Det är vad socialdemokrati ska vara. Därför ingår Bruce i arbetarrörelsen. Det är inte hippt, men det är kvalitet. Det är det goda samhällets och den starka refrängens
dåtid, samtid och framtid.
Så, alltså: Man behöver inte vara sosse för att gilla Bruce Springsteen. Men är man sosse så måste man gilla Bruce Springsteen. Punkt slut. Så enkelt kan det vara ibland.
No retreat, baby, no surrender.