Gubbslem – boken om hat ledde till mera hat
Det har varit stora gubbslemsveckan. Jonas Gardell, Mark Levengood, Janne Josefsson, Täppas Fogelberg och Robert Aschberg stämplades alla som gubbslem.
Gubbslem. Mm, smaka på det. Gubbslem. En rödbränt inoljad snuskfarbror i småbyxor på en badstrand i ett u-land som med sina feta fingrar pillar i midjeväskan efter cash att betala en 14-åring för sex. Det är en bild av ett gubbslem. Ordet slem för tankarna till någon äcklig kroppsvätska, kanske bara lite dräggel i mungipan. Mmmmoäck.
Konstnären Joanna Rytel, som tillsammans med kollegan Fia-Stina Sandlund myntade uttrycket med den briljanta GUBBSLEM-banderollen vid direktsändningen av Fröken Sverige-galan 2001, har en mer maktstrukturell beskrivning: Gubbslem har ”brist på empati, tror sig ha förtur på alla plan, tar för sig på andras bekostnad, vill att andra ska behaga hans förväntningar, tål inte kritik, har en fejkad mjukisfasad, brer ut sin kropp utan att märka det, tycker att män säger viktiga saker, fastän det var en upprepning av vad en kvinna precis sagt, kräver uppmärksamhet dygnet runt, tål inte att snubbla inför alla, förstår bara ibland det viktigaste ordet NEJ i en kvinnas vokabulär”, skrev Rytel 2004.
Det är en smart generell definition, en korrekt bild av ett patriarkat. Men när det används mot specifika personer är ordet varken användbart eller fyndigt. Då leder det mot en intellektuell återvändsgränd. Och det är inte oskyldiga 2004 längre, det är 2013 där engagemangs- och hatmaskinen internet spinner för högtryck.
Gardells och Levengoods brott var att de skojade om Danny Saucedos utseende. Fogelberg, Aschberg och Josefsson fick gubbslem daskat i pannan i samband med en debatt på journalistmässan Gräv 2013 i Göteborg som ironiskt nog handlade om hat – Maria Svelands bok ”Hatet”. På Twitter skapades snabbt hashtaggen #gubbslem.
Resultatet blev en skitstorm och det intelligenta samtalet om Svelands bok tvärdog. Hon hade just fått relevanta och bildade mothugg, bland annat av Nina Lekander i Expressen och Ann-Charlott Altstadt i Flamman. Något intressant var på väg.
Men när Josefsson stövlade in med slägga där kirurgkniv hade passat bättre blev allt polariserat och vulgärt. Han blev just den vita man som tar upp syret. Det blev Sveland mot gubbslem, kvinnor mot män, feminist mot antifeminist – ännu en grov
debatt med trist underhållningsvåld och reflexmässiga grepp som bara leder nedåt. ”Gubbslemsdebatten”. Herregud. Vuxna människor.
Boken om hat ledde till mera hat – åh den tidstypiska ironin. Lika tidstypiskt som att visa upp sitt engagemang genom lättvindigt tyckande, genom att helt kostnadsfritt gilla en debatt på Facebook trots att man inte var där, inte vet något om den.
Till nästa gång, snälla: Kan vi sluta klistra förklenande etiketter på meningsmotståndare, kära gubbslem, fascister, feministhäxor, mansgrisar, kärringar, gnälliga, gubbar, haggor, svin, kukhuvuden, torskar, bimbos, gamlingar, kränkta och idioter? Kan vi visa det vi har av intelligens och anständighet?
Eller så kan alla bara hålla truten.