Pk-eliten borde först ta en titt på sig själva
Kvinnor mordhotas av näthatare, stalkas, kallas hora och hotas med våldtäkt. Själv har jag mordhotats av näthatare, stalkats, kallats böghora och anklagats för våldtäkt. Jobbigt förstås, men näthatet jag får är inte lika systematiskt könsrelaterat som hatet mina kvinnliga kompisar tvingas leva med.
Att kvinnor drabbas hårdast innebär inte att någon går säker för hatet. Det slår våldsamt mot alla, oavsett kön, ålder eller ursprung. Det kan drabba en invandrad manlig journalist lika hänsynslöst som en kvinnlig frilansare, det drabbar Julia på självaste H & M:s Facebooksida, det drabbar min kompis tonårsbarn som bröt ihop efter att ha utsatts för en vämjelig kampanj av ett gäng skolkamrater med tillgång till dator och ett helt fritt internet där vem som helst kan skriva vad som helst – lögner som Google aldrig glömmer.
Ingen går fri från trollen och hatarna. Vämjeligheterna genomsyrar samhällskroppen.
Alla mår i någon mån dåligt av den underbara uppfinningen internet. Har du inte drabbats själv så känner du någon. Näthatet är som alkoholism.
Men vad som saknats i debatten efter ”Uppdrag gransknings” starka film i veckan är den så kallade pk-elitens eget ansvar.
Jag kan inte låta bli att se mitt ansvar, kollegors ansvar, bloggares ansvar och twittrares ansvar.
När den senaste näthatkampanjen klingat av, när medietwittrarna kliat varandra på ryggen och tagit jättekraftigt avstånd från pöbelns hemskheter, så återgår allt till det vanliga.
Då sitter varumärkesbyggande medieentreprenörer där igen med aggressiva och småhatiska angrepp på människor och företeelser i ett vildsint ordbajsande som kommit att upphöjas till debatt.
Även i professionella texter, sanktionerade av stora mediehus, förekommer alltför grovt underhållningsvåld. Som kollektiv skickar journalister och den mediala halvvegetationen inte bra signaler. Något enstaka misstag här, ett annat där. En hårddragning här, en onödig ”harmlös” elakhet där.
En ton som sprider sig som ringar på vattnet. En ton som slutar med hat.
Gud må förlåta oss somliga rader.
Sågningar och taskigheter ger mer läsning än hyllningar, det har medier vetat sedan medier uppfanns. Man ska sticka ut för att höras i bruset. På andra sidan är det någon som drabbas av dessa hastigt utflugna ord, precis som kvinnorna i SVT:s reportage.
Men kommersen skriker efter narcissistiska halvdårar så i stället för att marginaliseras, vilket vore det rimliga, bjuds de in från laglöst nätland till radio och tv med uppgift att upprepa dyngan och vara ”en frisk fläkt”.
Marginaliserade blir i stället de som aldrig någonsin bjuds in i pk-elitens storstadsvärme och vad gör de? De hatar ännu mer. Det är den enda röst de har.
Starkare lagar mot hot och förtal och mer resurser till rättsväsendet är goda förslag. Men en pk-elit som själv är anständig är betydligt effektivare.
I skuggan av hashtaggen #näthat så växte hashtaggen #nätkärlek fram på Twitter i veckan. Det må låta naivt, jag tycker att det låter väldigt vackert.