SVT träffar rätt i tidens fördumning med Bert
Schlagerstjärnan Lena Philipsson som programledare för ett konstprogram – jag tänkte shit, Ernst Billgren är redaktör, SVT måste verkligen ha tänkt till!
Jag såg framför mig Lena Ph i en fåtölj och Dennis Dahlqvist i en annan. Jag såg samtal om brännande samhällsämnen, reportage om konstmarknaden, om samlarna, om den internationella konstscenen, om klassiska och moderna inriktningar och om Carl Larssons betydelse.
Jag tänkte mig folkbildning, journalistik och idédebatt med en publikdragande kändisprogramledare som ett genomtänkt och provocerande konstnärligt drag från den klyftige redaktören Ernst Billgren.
Det måste ju vara så Sveriges enda public service-tv-bolag tänker när de äntligen gör ett konstprogram.
Trodde jag. Jag var en idiot. Jag överskattade SVT något fantastiskt.
”Konstkuppen” i onsdags visade sig vara ett slags dokusåpa. Lena Ph delade huvudrollen med kändiskonstnären Elisabeth Ohlson Wallin och i en biroll dök Bert Karlsson upp.
Ja, Bert Karlsson. När SVT gör ett konstprogram i nådens år 2013 så ringer man Bert Karlsson.
Konstprofessor Ernst Billgren är alltså inte redaktör för ”Konstkuppen”. Jag vill understryka det för hans skull. Detta var tingeltangel och kommers som hade varit helt rimlig som underhållning om SVT redan hade haft ett riktigt konstprogram, men det har inte SVT.
”Konstkuppen” är Sveriges enda konstprogram.
Det berättar att vår tid är sorglig.
Beröringsskräcken för konst är stark. Det är stämplat som ”hippt” eller ”svårt” och då slänger SVT nervöst in schlager och den bredaste penseln för att få folk intresserade. Det är att svika journalistiken och public service-uppdraget.
Det är att spela vårt Da Buzz-samhälle rakt i händerna. Samhället där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) anser att konst är en ”bisarr situation”. Samhället där friskolor vägrar följa skollagen och erbjuda eleverna bibliotek. Samhället som styrs från en stad där kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) spelar ut Stadsteatern mot Dramaten som två konkurrerande korvkiosker samtidigt som de fria grupperna får svälta.
Ordet ”konst” härstammar från ordet ”kunnande” och är inte särskilt komplicerat. Konst är viktigt och intressant och roligt och tragiskt, den speglar våra liv och vår värld. Alla är påverkade av konstens tankar. Konst är att känna. Konst är folkligt. Alla har en tavla eller affisch på väggen.
Ändå har konsten blivit en vattendelare. En stark ström av bondförnuft – allmänt kallat verklighetens folk – pekar ut kultureliten som onödig. Det är precis tvärtom, den behövs så in i helvete i denna tid av ideologiskt stillestånd och politisk utmattning.
Konsten är ett forum för idédebatt, en plats där man ventilerar nya tankar och tittar på världen. Konsten är syret vi kippar efter nu. SVT hade på något plan förstått det och tänkte att nu gör vi vårt första konstprogram på åratal.
”Konstkuppen” träffade tyvärr mitt i prick i tiden. I underhållningssamhällets rädsla för allvar.
I fördumningen, i föraktet för bildning, i skräcken för på riktigt.