Man tar hellre en glögg med högern
Vi har det bra i Sverige. Det sägs oftast av högermänniskor. De har rätt.
Vi har det inte bra i Sverige. Det sägs oftast av vänstermänniskor. De har också rätt.
Men man hör ju hur jävla gnälligt det låter.
Det låter så ...”politiskt”, usch. Måste vänstern alltid ”politisera” allting? Tjöta om (jnfoga göteborska) klassklyftor, rättvisa och femmenism?
Det är alltid vänstern som ”politiserar”. Högern diskuterar. Högern är glad. Man tar hellre en bärs med högern än med vänstern. Högern är godmodig och aldrig arg. Högern tycker att problem är ”intressanta”, vänstern tycker att problem är ”förjävliga”.
Klart man hellre glöggar med högern. Den är inte så förbannat gnällig.
Det är som när man kommer hem slutkörd på fredagskvällen efter en hård vecka. Man tittar hellre på TV4 än på SVT2, man orkar inte påminnas om all verklig skit, man vill ha något slappt. Det är naturligt. Vi är bara människor. Vi tänker på oss själva.
Och då stämmer det att vi har det bra i Sverige.
Men vilka är ”vi”?
Vi är de som har.
Vi är medelklassen.
Vi är inte de 403 000 arbetslösa, vi är inte de nära 60 000 som är varslade, vi är inte de 242 000 barn som lever i fattigdom, vi är inte de hundratusentals invandrare som lever i rädsla, vi är inte de mobbade på skolgården, vi är inte de utförsäkrade, vi är inte de sjukskrivna, vi är inte de misshandlade, de gamla, de förtryckta eller de ensamma.
Vi är inte de som inte har.
Vi är inte underklassen.
Oops, förlåt. Nu lät jag ju sådär jävla gnällig och politiserad. Vänster. Patetisk. Som Killinggängets Weiron i ottan i rutig skjorta och fet snus under läppen – nu är det dags för Ulf Dageby! Fast inte ens rolig, bara omodern, hela tvåtredjedelssamhällskalasets festförstörare.
Dessutom är mitt eget liv väldigt Moderaterna. Jag planerar rena tabberaset i Katthult på julafton. ”Ett fat med palt, ett fat med fläskkorv, ett fat med sylta, ett fat med leverpastej, ett fat med bräckkorv, ett fat med köttbullar, ett fat med rimmad oxtunga, ett fat med hackekorv, ett fat med stora julskinkan på, ett fat med stora julosten på… samt en liten helstekt spädgris garnerad med sockerkristyr!”
Men jag är inte Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga och lever inte för 100 år sedan så fattighjonen blir inte bjudna. Samhällets skyddsnät kan omöjligt bygga på privata allmosor.
Jag vill använda min tursamma position till att tala för dem som annars inte hörs, de okommersiella.
Men jag gör det alldeles för sällan. Man vill ju inte uppfattas som en trist pretentiös, förment fin människa som sprider dåligt samvete kring det mysiga glöggbordet.
Hallå, SLUTA GNÄLL, vi har det ju bra i Sverige!
Ja det har vi. Men ”vi” är inte alla och det måste, måste, måste vänstern ständigt påminna om, hur gnälligt och politiserat det än må låta. Vilka skulle annars göra det?
God jul, kamrater.