Mäktiga New York blev impotent håla
Telefonerna fungerade, de gammeldags som inte krävde eluttag, annars fungerade ingenting i New York. Den 14 augusti 2003 blev ”the greatest city on earth” plötsligt en impotent 1700-talshåla.
Totalt var 50 miljoner människor helt eller delvis drabbade i nordöstra USA. I vissa fall tog det flera dygn innan strömmen kom tillbaka. På min del av Manhattan, East Village, var vi utan elektricitet i ett dygn.
Som vanligt i augusti var det ruskigt varmt och fuktigt i New York, det tog bara tio minuter efter att luftkonditioneringen slutade fungera så var det 30 grader i lägenheten. Klockan var strax efter 16.
Internet fungerade ännu, vi kunde läsa att det inte rörde sig om ett terrorattentat – New York var ännu mycket skrajset 2003 – och vi väntade på att det skulle ordna sig.
Sedan gick solen ned och det är otroligt hur svart Manhattan är utan neonet, ofattbart nästan.
Med stearinljus, ficklampor och tändare gick vi ut på gatorna. Mittemot min lägenhet på 7th street plockade snubben som jobbade på legendariska rockklubben CBGB:s ut en grill. Han tjoade åt mig att tömma frysen, det skulle ju ändå bli förstört, och grilla vad jag hade.
Det blev fest på gatan. Det var mysigt. Människor som aldrig brukade tala med varann i den stressade staden blev kompisar.
Vi drack ljummen öl till sent på natten och somnade sedan.
Dagen efter var inte lika festlig. Det vanligtvis så fredagshysteriska downtown var öde och vilset. En ensam transistorradio på St Marks Place spelade Warren Zevons ”Werewolves of London”, alla affärer var stängda, det var varmt och kvavt, munnen var torr, ingen elektricitet i sikte. Datorn och mobiltelefonen hade för länge sedan slutat fungera, det var omöjligt att laga mat, det var omöjligt att hitta en sval plats eller en kall dryck.
Det spelar ingen roll hur många katastroffilmer man sett. Först när man upplever det begriper man hur otroligt sårbart livet i storstaden är. Elektricitet tas som en självklarhet, men en enda liten kortslutning någonstans uppåt Kanada förlamade oss totalt.
Sedan kom strömmen tillbaka, allt blev som vanligt. Vi började bekymra oss om räntor, relationer, tv-program, frisyrer, rasism, priset på cigaretter, klassklyftor, mode, jämställdhet, Irak-invasionen, popmusik och kvällens middagsplaner – utan att ägna en tanke åt hur oerhört skör vår civilisation är och de basala behov som binder oss samman.
Allt som fungerar tar vi människor för givet. Varje framsteg vänjer vi oss vid.
Det är tur att våra hjärnor är kopplade så. Annars skulle samhället aldrig ta sig framåt. Vi skulle bara gå omkring och vara konservativt förnöjda över att ha uppfunnit hjulet och att elektriciteten fungerar, som behagligt borgerliga seglörer över tvåtredjedelssamhällets förorenade vatten