Doin’ the omoralisk Melodifestival-blues

Det var bara 5-6 år sedan som morgontidningarna började härma kvällstidningarna och inledde j­ättebevakning av Melodifestivalen. De var den sista bastionen. Innan dess ansåg de att schlagern var ett kommersiellt jippo.

Kommersiellt jippo är två tunna ord som dock har en tung betydelse. Det betyder att några eller många tjänar pengar på något i grunden näringsfattigt och ­meningslöst.

Därför brukade schlagerfestivalen bekämpas, särskilt av vänstern, ofta av dårvänstern.

Många minns 1970-talsproggens massiva avsky mot sånger om den spanska solen, Abba-Stikkan Andersson och schlagerfestivalen. Vi som inte minns kan kolla Sillstryparen (Nationalteatern-stjärnan Ulf Dageby) på Youtube där han presenteras av Ville, Valle och Viktor och sjunger kultklassikern ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival blues”.

Men det var inte bara den hårdkokta vänstern, även vanliga Svenssons hyste viss skepsis mot kommersiella jippon.

Tiden gick, förändringen kom och den kom snabbt. Privatiseringsvågen, koncessioner för kommersiella tv-bolag, högervridning och fin liberalism suddade bort detta anti-etablissemang som var emot allt kul och för allt tråkigt.

Strax levde vi i ett land där kommersiella jippon inte längre var ett dugg fula, onödiga eller omoraliska.

Morgontidningarna började vilja ha en del av den kommersiella schlagerkakan för 5-6 år sedan, alltså samtidigt som Sverige genomgick ett politiskt paradigmskifte, men det kanske är en slump – liksom det kanske är en slump att DN:s journalister i förrgår tilldelades 37 procents bonus som vilka direktörer som helst och i går placerade schlagerartisten Lena PH på förstasidan.

De hade inte längre råd att vara fina i kanten och prioritera all annan kultur som pågår under dessa schlagermånader. Och vad är det för fel på harmlös underhållning?

Nä, inget alls.

Harmlös underhållning ska ingå i den popkulturella paletten. Jag är inte ens emot att public service sänder Melodifestivalen, tvärtom.

Public service ska tillhandahålla tv och radio till hela svenska folket och där ingår självfallet även Fredrik Reinfeldt. Han tycker om enkel underhållning och ska för den sakens skull inte tvingas titta på kommersiella tv-kanaler. SVT ska finnas där även för honom, ­inte bara för intelligentian.

Jag är själv road av Melodifestivalen. Så det är inte heller där det skaver.

Det underliga är proportionerna. Inte att 3,4 miljoner människor tittar trots att konkurrensen ­numera är så stor; det är självklart när så många inflytelserika företag tjänar pengar på att hajpa ­programmet.

Det skrämmande är hur snabbt vi gick från den ena ytterligheten till den andra. Ena dagen en dödstråkig proggsyn på underhållning – nästa dag finns inget, absolut inget, allvarligt samtal om totalt ohämmad jippokommersialism.

I stället ägnas häpnadsväckande kraft åt debatter som i allt väsentligt handlar om kultursossar som bråkar med kulturvänsterpartister och kulturmiljöpartister om tydligen livsfarliga och allestädes närvarande experimentteatrar.

Det kallas att sila mygg och svälja kameler.

Det kallas media doin’ the omoralisk Melodifestivalen blues.

Följ ämnen i artikeln