Skattesänkningarna är en otäck affärsidé, Reinfeldt
Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om
Den 1 januari 2012 sker en obehaglig skattereform. Då införs för första gången i svensk historia skattesänkningar på välgörenhet. Ingen stor ekonomisk fråga men ideologiskt enorm, och den ligger ruskigt rätt i tiden.
I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.
Vi svenskar skänker mer och mer för varje år. Välgörenhet är ett slags konsumtion. Man visar sin identitet genom vad man väljer för julvälgörenhet. Av samma skäl är det tidens individualism. När klyftorna växer ger välgörenhet ännu mer godtycklig makt åt dem som har mest. Fördelningspolitiken överförs till nyckfulla lekmän.
Gåvor till fattiga länder är oproblematiskt och nödvändigt; världen är i olika utvecklingsfaser. Men välgörenhet till medborgare i vårt land innebär ett djupt orättvist systemfel.
Numer är det uttalad politik att överföra statens ansvar till godtycket. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skattereduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket – unikt i svensk historia, förutom under extraordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt infördes.
Vadå? Låter väl bra? Mer pengar till Frälsningsarmén, Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan!
Ja, å ena sidan, det förtjänar de. Å andra sidan är det förfärande. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slår ännu en spik i folkhemstankens kista.
Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete. Från varje landsände strömmar vittnen om hur socialtjänsten numer skickar fattiga till kyrkan eller till annan välgörenhet. Inte bara utförsäkrade som lever i misär – även alltfler vanliga låginkomsttagarföräldrar ansöker om bidrag för att ha råd med skolutflykter, skollovsaktiviteter och glasögon, säger till exempel Majblommans generalsekreterare Lena Holm till Göteborgs Fria.
Det är häpnadsväckande att myndigheterna i välfärdslandet Sverige hänvisar sina medborgare till välgörenhet. Sverige är återigen ett land där svaga medborgare ska förväntas känna tacksamhet om de får vad de har rätt till. Det är en omodern klasspolitik, det är som att gå till brukspatron med mössan i hand. Vill Reinfeldt även återinföra häst och vagn på vägarna?
Nu är det jul och vi väntas shoppa för 65,2 miljarder kronor. December är också den månad då vi är mest givmilda. Totalt 2010 skänkte vi 4,94 miljarder kronor, enligt Svensk Insamlingskontroll, en ökning med nästan 200 miljoner från året innan. Vi tycker om att ge.
Jag uppmanar ingen att sluta idka välgörenhet. Jag uppmanar makten att se till att det inte behövs. Tiggaren som jag går förbi varje dag ska inte ha pengar från min hand, hon ska ha pengar via min skattsedel.
Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.