Från Haiti till Harlem
Tar man tunnelbanan från Times square mot Bronx och går av efter tolv hållplatser – då hamnar man i Harlem. Närmare bestämt i den dominikanska delen av Harlem.
Just ovanför tunnelbanetrappan ligger grönsaksaffären med sina tomater, bönor och pepparfrukter i travar innanför skyltfönstren. Men utifrån gatan ser man inte mycket av de grödorna.
Det står en rad män i vägen, de hänger hotfullt framför fönstren. De har ingen annanstans att ta vägen, får jag veta. De står där hela dagarna med ryggarna mot fönstret och samlar på den lilla värme som strömmar ut från butiken. Grönsakshandlaren låter dem stå kvar.
Tvärs över gatan står kvinnan som säljer mat ur en svart plastsäck.
Det är kallt i New York. Fin snö och flera minusgrader.
Lite längre ner på gatan ligger den armerade spritbutiken. Ägaren sitter inlåst i en kur och man får sticka in pengarna till honom. Han säljer inte mycket sprit, de flesta köper lotter. Den fattiga befolkningens enda hopp om att en gång bli förmögna.
Varför jag tillbringade min julledighet just i den här delen av Harlem är en lång historia. New York var en bra samlingsplats för min utspridda familj. I Harlem fanns ett hus vid kunde hyra. För övrigt ett fantastiskt hus med öppna spisar och snidade trappräcken.
Cruella de Ville hade älskat det.
I den här delen av Harlem bor invandrare från hela Västindien. Många av dem kommer från Haiti.
Enligt de amerikanska migrationsmyndigheterna bor den största gruppen invandrade haitier i just New York. Myndigheterna räknar med att de är ungefär 160 000, men inklusive studenter och illegala invandrare är de snarare 400 000. Under krisen har arbetslösheten i Harlem ökat, den officiella siffran ligger på över 20 procent, men då räknar man alltså inte med alla de som vistas här illegalt.
Killarna i gänget utanför grönsaksaffären har ingenting, ingen bostad, ingen inkomst annat än den de kan tigga eller sno sig till. Spänningen ligger under ytan, även om jag hela tiden beskäftigt hävdar att i New York och Harlem, där kan man vara säker.
Ända tills någonting händer.
Som när mina döttrar köper lunch på en salladsbar och tiggaren plötsligt kryper inpå min yngsta:
–?You stupid bitch.
Han skriker henne i ansiktet och min bror som normalt bor i Detroit tar över. Han lär mina tjejer att de måste vara mycket kaxigare mot alla som inte bär pistol.
Som inte bär pistol, upprepar jag tyst för mig själv.
–?Han ville bara skrämmas, han behöver pengar, förklarar min bror.
Många av de haitier som nu flyr katastrofen kommer att söka sig till USA. Om de lyckas ta sig in i landet blir de illegala invandrare utan några rättigheter. I bästa fall blir de lågavlönade jordbruksarbetare i söder eller städerskor här uppe i norr. I värsta fall hamnar de utanför grönsaksaffären.
Men USA vill inte ha någon ny stor migrationsvåg och det är därför Hillary Clinton satsar enorma pengar på att hjälpa haitierna att stanna i Haiti. Hangarfartyg, flygplan och 10 000 amerikanska soldater. Och så högtalarna som ekar över det raserade Port-au-Prince:
Det är ingen idé att försöka ta sig över till USA.