Åldersrasismen gör mig riktigt förbannad
Äldre människor avfärdas hela tiden som köttberg, förändringsobenägna, betalningssvaga eller varför inte bara gamla
Södermalm i Stockholm brukar betraktas som den politiska korrekthetens själva centrum. Där tänks de rätta tankarna, där formuleras de antirasistiska budskapen över en latte eller ett glas mikrobryggt öl.
För inte så länge sedan tog jag buss nummer tre till Södersjukhuset. Den var redan full av svartklädda gymnasister när fem kvinnor
i 80-årsåldern klev på vid Skanstull. De var väninnor, skrattade och pratade. De märktes verkligen, men gymnasisterna såg dem inte.
Två av de äldre kvinnorna hade käpp, men gymnasisterna satt kvar.
I USA var det Rosa Parks, men i Sverige är det de gamla som inte får sittplats i bussen.
Äldre människor är osynliggjorda. De är inte meningen att de ska ta någon plats. Aftonbladets samhällschef Hanna Olsson beskriver Kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg som en ”tjejkvinna”.
– Det vill säga en kvinna i typ 50-årsåldern som pratar om sig själv som en tjej. Eller hon verkar i varje fall vara den typen, menade Hanna Olsson nyligen i radiopodden Åsiktskorridoren.
Inte vet jag, kanske är det Ankarbergs frisyr som stör samhällschefen. Medelålders människor ska inte sticka ut. Jag vet, jag sitter i glashus när jag skriver det här. Jag är nästan äldst på den här redaktionen och knappast osynlig. Men om någon ska skriva om den ökande åldersrasismen så får det bli jag. Det finns så få gamlingar på redaktionerna numera.
Dessutom har jag hunnit bli ganska förbannad.
Äldre människor avfärdas hela tiden som köttberg, förändringsobenägna, betalningssvaga eller varför inte bara gamla. Just gammal är en mycket vanlig nedsättande beteckning på en skraltig person. Han börjar bli gammal betyder: han presterar dåligt.
Jag fick ett mejl från en kvinna häromdagen:
”Jag är 60 år, har jobbat sen jag var 20 och nu är jag arbetslös, kontoret stänger ner. Sen får jag gå på a-kassa i nåt år och en löjlig pension. Och sen väntar en stressad hemtjänstservice. Nej, det här livet är inte värt nåt efter man är 50, tro mig.”
En arbetslös person över 60 som har förbrukat sina a-kassedagar tvingas mer eller mindre att gå i förtida pension.
Tänk att ständigt vara orolig för de nedskärningar som alltid börjar med de äldsta. ”Naturlig avgång” kallas det när företag och organisationer slimmar och kräver att äldre lämnar plats åt yngre, billigare och bemanningsanställda.
Så ställs generationer mot varandra och i takt med att konfliktnivån i samhället skärps ökar också motsättningarna mellan unga och gamla.
Till slut blir de gamla bara konkurrenter om platsen i bussen över Södermalm.
Det är klart att jag sa till några av de svartklädda att resa sig. Om man vill höras får man faktiskt höja rösten.