Dags att säga adjö till Anna Lindh
11 SEPTEMBER 2013. Mordet på Anna Lindh
Jag har ett brunt papperspaket längst upp på vinden.
Paketet innehåller de kläder jag hade på mig när Anna Lindh mördades. Jag fick tillbaka dem av Statens kriminaltekniska laboratorium något halvår senare. Kunde inte öppna paketet, men nändes inte slänga det och därför ligger det nu i ett skåp uppe på vinden. Någon gång om året stöter jag på det. Det känns verkligen obehagligt.
Men värst av allt är att jag alltid vet att det ligger där.
Just i dag har det gått tio år sedan Anna avled av sina skador och det är klart att sorgen gör sig påmind även på andra sätt. Den känns i solen som skiner lika varmt som då, och i skuggan där hösten kyler vinden.
Vädret förstärker alltid minnen.
Hon trivdes i vimlet
Jag hoppas vi får uppehåll i kväll när vi samlas i Kungsträdgården – bara några meter från NK där hon och jag mötte mördaren för precis tio år sedan. Det är Anna Lindhs minnesfond som arrangerar minnesstunden och den är öppen för alla, så det är bara att komma ner. Benny Andersson, Loreen, Moneybrother, Eva Dahlgren, Jonas Gardell, ja hela artisteliten kommer att uppträda och det är alldeles gratis.
Det är en fin uppställning och jag hoppas att vi blir många för Anna trivdes i vimlet. Hon hedras bäst bland mycket folk. Jag hoppas bara att det inte blir för sorgligt. Hon gillade glada trudelutter.
Anna var en jäkel på att vissla.
Den politiska eliten kommer givetvis också att finnas på plats i kväll. Moderaterna Carl Bildt och Sten Nordin representerar Annas gamla arbetsplatser på UD och i Stadshuset. Att de kommer är en fin gest, det får man tycka även om man numera arbetar på en oberoende socialdemokratisk ledarredaktion.
Stefan Löfven och Mona Sahlin kommer att dela scenen och jag hoppas att de inte bara talar om saknaden. Det är dags att avsluta sorgeperioden nu och ta ett verkligt farväl av Anna.
Hennes död har varit ett trauma för partiet. Hon var den andra socialdemokratiska ministern som mördades på öppen gata. Först dog partiledaren och sedan dog den blivande partiledaren och efter Anna fanns bara ett ekande tomrum kvar. Alla backade undan för ingen kunde ta hennes plats och kanske var det som Göran Persson skrev: ”När Anna var borta krympte på något märkligt sätt de andra och ingen ansågs bra nog.”
Kunde ha enat partiet
Om Anna fått leva hade hon kunnat bli den ledare som enade partiet. Hon var praktisk och pragmatisk, hon kunde vara både höger och vänster. Dessutom var hon en fantastisk chef som lyfte oss medarbetare och såg alla.
När Olof Palme mördades gick Ingvar Carlsson in som självklar ersättare. Två år senare vann han valet av egen kraft och efter det var det ingen som ifrågasatte hans partiledarskap.
De har suttit där på nåder
När Anna Lindh mördades satt Göran Persson kvar tills han förlorade valet. Sedan har efterträdarna avlöst varandra och alla har vetat att de fick jobbet därför att den som skulle ha haft det var borta. De har suttit där på nåder utan vare sig väljarnas eller ens hela partiets stöd och sådant är inte bra för självförtroendet.
Är det inte dags att säga adjö nu? Många har försökt förminska Anna, förvandla henne till en klämkäckt äppelätande småflicka. Hon fick en minnesfond som ägnar sig åt kvinnor och barn trots att den borde ha handlat om säkerhetspolitik.
Andra har försökt göra henne till syndabock. Ni vet, en kvinna är antingen madonna eller hora. Anna fick hela skulden för utvisningen av egyptierna trots att Göran Persson och Thomas Bodström borde ha hängts lika högt.
Hedra politikern Anna
Men det går inte att förminska eller förklena sorgliga minnen.
Så hedra i stället Anna Lindh som Sveriges utrikesminister och Socialdemokraternas förlorade partiledare. Hon skrev under det första Kyotoavtalet, hon slogs för kurdernas rätt till sitt eget språk, hon trodde på tvåstatslösningen i Mellanöstern och 2001 avstyrde hon fullt krig i Makedonien. Stefan Löfven får gärna berätta hur han tänker förvalta det arvet i framtiden.
Jag hoppas han minns politikern Anna Lindh i kväll.
Sedan måste hon få vila. Stöp om minnesfonden till ett klimat- och säkerhetspolitiskt forum utan årliga sorgliga prisutdelningar. Anna behöver inga stora statyer, hon trivdes bäst mitt i vimlet.
I nästa vecka kommer jag att städa på vinden. Anna är borta, min sorg kommer alltid att finnas där, ändå måste jag, precis som var och en av oss, fortsätta framåt av alldeles egen kraft.
Det är helt enkelt vår skyldighet.