Lööf kan inte skylla ifrån sig
Annie Lööf gjorde alla misstag en politiker inte får göra. Först sa hon inte sanningen och när det avslöjades - då skyllde hon på sina underlydande.
Efter KU-förhöret av Annie Lööf i går kan man undra varför en del politiker aldrig lär sig?
Varenda dussin-pr-konsult hade kunnat berätta för henne att regel nummer ett är att aldrig ljuga. Ändå stod hon där inför riksdagens konstitutionsutskott och bedyrade att Näringsdepartementet inte hade lämnat ut några handlingar till Sveriges radios Eko-redaktion.
I dag kan Ekot redogöra för hur det gick till när en tjänsteman på Näringsdepartementet faktiskt skickade över handlingarna till redaktionen. Annie Lööfs historia faller därmed platt till marken.
Varför utsätter hon sig för en sådan risk?
Festade
Bakgrunden är inte särskilt politiskt dramatisk. Den handlar om departementets festnotor. I augusti förra året begärde Aftonbladets reporter Richard Aschberg att få en sammanställning av Näringsdepartementets interna representation.
Han ville helt enkelt veta om departementet festade på skattebetalarnas bekostnad. Hans begäran orsakade uppenbarligen febril aktivitet på departementet. Enligt tryckfrihetsförordningen skulle handlingarna ha lämnats ut omgående, men det tog tre dygn innan Richard Aschberg fick dem.
Kanske var regeringstjänstemännen rädda för hans bevakning. För i stället för att skicka handlingarna till Aftonbladet så erbjöd man dem till Ekot. Man försökte runda Richard Aschberg för att få ut sin egen version i radion.
Men det här förnekade Annie Lööf alltså i konstitutionsutskottet i går.
Ljög?
I dag är versionen en annan. Nu säger hon att hon gick på medarbetarnas underlag och om det var fel så beklagar hon. "Då måste jag korrigera mig så klart." Sedan skickar hon en skriftlig ursäkt till KU.
Men vad visste Annie Lööf egentligen om festonotorna? Ljög hon i KU eller var det medarbetarna som gav henne ett felaktigt underlag? Hon skyller i varje fall på dem.
Just Annie Lööf brukar ständigt upprepa att hon är "ledaren". Om det nu skulle vara som hon säger, att medarbetarna gav henne ett felaktigt underlag. Då måste hon vara en svag departementschef.
Och om det skulle vara så att hon själv ljög. Ja, då är hon något ännu värre.
Festnotor är ingen stor sak. Men en ministers förhållande till sanningen kan inte ursäktas. Det måste klarläggas.