Barnen blir offer i nya samhället
För att Linda Tirado ska klara sig från en löneutbetalning till nästa får ingenting gå fel. Bilen, varmvattenberedaren, den egna hälsan och barnomsorgen måste hålla. Minsta lilla problem skulle kunna förstöra familjens ansträngda budget och kanske kosta Linda och hennes man jobbet.
I den nyutkomna boken ”Hand to mouth” berättar Tirado hur det är att vara fattig i det rika Amerika.
Det är en rasande bok, skriven av en rasande författare, som berättar om drygt tio år i Linda Tirados liv. Hon är arg för att fattigdom betyder dåliga jobb, dåliga livsvillkor, dåliga bostäder, dåliga framtidsutsikter.
Tirado berättar om en ung kvinna som föds in i medelklassen men inte klarar skolan, som drabbas av psykisk ohälsa, som är med om en bilolycka, som efter operationer blir skuldsatt upp över öronen och som rasar allt djupare ned i fattigdomen.
Men Linda Tirado arbetar. Hennes man arbetar. Men jobben de har betalar sig inte.
Hon skriver om hur det är att arbeta för minimilön, hur det är att ha tillfälliga jobb, hur det är att inte ha några skyddsnät. Hur det är att stå vid ett stekbord i åtta timmar, hur det är att be om lov för att få gå på toaletten och hur det är att känna värdigheten rinna ur en.
Det är en bok om att knega, att aldrig ha tillräckligt med pengar och att ständigt mötas av anklagelser – från samhället och omgivningen – om att man inte tar sig i kragen.
I engelskspråkiga länder skulle man kalla Linda Tirado för working poor. Arbetande fattig kanske vi kan säga i Sverige. För vi kommer att behöva prata om det, även här.
Tankesmedjan Tiden gav i fjol ut rapporten ”Jobbar – men ändå fattig” och genom SCB-statistik kunde man visa att de som har det sämst i Sverige fått det allt sämre.
Personer som står utanför arbetsmarknaden löper i dag fem gånger större risk att leva i fattigdom än före 2006. Det är en konsekvens av en arbetslinje som säger att det ska löna sig att jobba och straffa sig att inte göra det.
Men politiken har också kommit att slå mot dem som faktiskt har ett arbete.
Mellan 2005 och 2011 har andelen fattiga ökat i hela befolkningen, från fyra till fem procent. En liten förändring, men på tvärs med de löften regeringen Reinfeldt ställde ut i sin första regeringsdeklaration.
Tittar man närmare på fattigdomen i olika grupper som har jobb blir bilden rent förödande.
Sedan 2005 har fattigdomen nästan fördubblats bland ensamstående föräldrar med jobb – från 9 till 16 procent. Tankesmedjan Tiden visar också hur arbetande personer med utländsk bakgrund löper fem gånger så stor risk att hamna i fattigdom jämfört med en familj med svensk bakgrund. Nästan varannan ensamstående utlandsfödd förälder i Sverige ligger under fattigdomsstrecket.
Många av dem får söka sig till socialkontoren för att klara sig. Fem procent – 14 035 personer – av de som beviljades socialbidrag i fjol hade jobb.
När ingångslönerna blir för låga, när lönespridningen blir för stor eller när man måste arbeta ofrivillig deltid tvingas allt fler söka stöd från samhället.
I Annie Lööf (C) har borgerligheten fått en företrädare som pratar klartext: Det finns folk som tjänar för mycket och därför bör lönerna sänkas.
Det är aldrig höginkomsttagare hon menar.
Vad skulle Lööfs politik innebära för dem som hon vill sänka lönerna för, unga låginkomsttagare?
I en rapport från Arena Idé har Shadé Jalali räknat ut det.
Cecilia, 19 år, jobbar i en klädbutik med kollektivavtalsenlig lön. Efter skatt får hon ut 14 922 kronor. När räkningarna och maten är betald har hon 1 577 kronor kvar att leva för. Efter en 25-procentig lönesänkning går hon i stället back 1 818 kronor. Varje månad.
25-åriga Sara jobbar på restaurang och har sitt kollektivavtals lägsta lön. Hon jobbar heltid och får ut 16 000 kronor i månaden efter skatt. Om hennes inkomst skulle sänkas skulle hon hamna på precis det belopp som Konsumentverket anser vara en rimlig nivå att leva på, nämligen 12 500 kronor per månad.
Det är arbeten med så låg lön att man riskerar att behöva skuldsätta sig direkt.
I sin bok skriver Linda Tirado om sina barn. Hur ser deras framtid ut?
De kommer få gå i de sämsta skolorna, hon har inte råd att curla dem eller öppna några dörrar för dem, de kommer aldrig bli läkare eller advokater, de kommer få veta att de är värda sju dollar i timmen, spår Tirado.
Det är en klarsynt och drabbande insikt om klassamhällets arvegods.
I förra veckan presenterades SNS-rapporten ”Hellre rik och frisk”. De har tittat närmare på hälsoskillnader mellan barn som lever i familjer som får socialbidrag och barn som lever i familjer som inte får bidrag.
Resultaten de redovisar är skrämmande.
Barn som växer upp i fattiga familjer löper dubbelt så stor risk att dö i förtid jämfört med andra barn. De löper mycket större risk att bli inskrivna på sjukhus, få sjukdomar i lungorna eller drabbas av psykisk ohälsa.
Och hälsan under barndomen spelar stor roll för om man klarar skolan och om man kan försörja sig som vuxen.
Bara 60 procent av barn med psykisk ohälsa börjar gymnasiet. Många av dem är tvungna att leva på socialbidrag när de fyller 23 år.
Nej, Linda Tirados USA är inte vårt Sverige. Det finns avgörande skillnader.
Men många människor här vet redan vad det innebär att leva på usla löner. De vet vad ombyggda välfärdssystem och förändrad arbetsmarknad gör med människor.
Det finns redan människor som är smärtsamt medvetna om att deras barn kommer få betala priset för ett samhälle där man inte kan förvänta sig något.