Trubbig feminism med Åsa Romson
Framför scenen vajar Atomkraft nej tack-fanorna och Feministiskt initiativ-ballongerna.
Se där, en rätt bra illustration av vad Miljöpartiet är sommaren 2014. De gula flaggorna får symbolisera vad MP kommer ifrån, de rosa ballongerna vad de vill bli. Eller kanske snarare vad de vill erövra.
För när Åsa Romson kliver upp scenen i Almedalen så är det som förste Fi-flirtare.
Jo förvisso är det, precis som vanligt när hon är här, ett ganska hejigt kongresstal hon levererar. Miljöpartiet är emot rasism och för att man ska kunna bada i Östersjön. Man är väldigt oroade för klimatet och man höjer gärna någon skatt.
Men det finns en ny utmaning här: Gudrun Schyman och alla andra segervissa Fi-feminister.
Vem vet, utan Fi:s språngmarsch mot riksdagen kanske MP skulle ha stöd av 15 - varför inte 20! - procent av väljarna.
Dags att krama ihjäl det där rosa partiet, alltså.
Och Åsa Romson gör vad hon kan. Hon drar ned varma applåder när hon pratar om samtyckeslagstiftning och förbud mot sexistisk reklam.
Hon målar upp en värld där lata mellanchefskarlar på flygplatser får tjäna som motbild till unga och bostadslösa kvinnor i kollektivtrafiken. Där kvinnor tjänar lite och män tjänar mycket. Där sudanesiska kvinnor svälter för att svenska män äter flintastek var eviga dag.
Analysen är det kanske inget fel på. Problemet är att Romsons feminism tar utgångspunkt i att hon är kvinna snarare än att hon är feminist. Hon lovar att hon - som kvinna, inte feminist - ska lyfta in alla dessa viktiga frågor i maktens finrum. Och hon deklarerar att de flesta faktiskt inte är "vita heterosexuella medelålders män, utan människor".
Säga vad man vill om Gudrun Schyman, men hennes feministiska är kanske en aning mer vässad.