Rädslan att misslyckas gör politikerna bättre

1998 skrev Syd­afrikas dåvarande president Nelson Mandela i sin dagbok: ”En sak som djupt oroade mig i fängelset var den falska bild som utan att jag medverkade till den projicerades utanför murarna, där jag framställdes som ett helgon. Det var jag aldrig.”

Han hade ett år kvar som ­president och hade kanske fått syn på att allt inte stod rätt till

i den unga demokratin. Alla misstag och alla fel skulle inte gå att ställa till rätta. Friheten var svår.

I boken ”Conversations with myself”, som samlar dagboksanteckningar från hela Mandelas liv, syns det gång efter gång: hans missnöje med sig själv och hur andra ser på honom.

Vid slutet av sin tid som det fria Sydafrikas förste ledare började Mandela uppenbart besväras av misstanken att han nog hade svikit sina landsmän.

I går var det 20 år sedan de första demokratiska valen hölls i Sydafrika. Men dagens politiska ledare tvivlar inte, något jag blev varse under ett besök i Johannesburg i vintras.

Ekonomin har stagnerat, fattigdomsbekämpningen går för sakta, korruptionen breder ut sig, politiska allierade lämnar maktpartiet ANC:s sida, ungdomsarbetslösheten växer. Ändå är det en air av nöjdhet och hårdnackad stolthet som står kring den nuvarande presidenten Jacob Zuma och hans närmaste medarbetare.

Sloganen ”We have a good story to tell” sägs och ett ögonbryn höjs i misstanke när frågor om dåliga ­skolor eller bristen på vatten i kåk­städerna kommer på ­bordet.

Och man har ju en bra historia att berätta. Sydafrika 2014 är på alla sätt ett bättre land än Sydafrika 1994, mycket tack ­vare ANC. Man är det tillräckligt bra? Mandela tvivlade.

En annan tvivlande regeringschef var socialdemokraten Tage Erlander. Hans dagböcker från tiden som landets statsminister ges ut med en del per år och i höst kommer boken som behandlar år 1966 ut i handeln,

Hittills har vi om Erlander, som ledde landet mellan 1945 och 1969, fått veta att han alltid var missnöjd med sig själv. Hans insatser i debatter duger aldrig, hans politiska idéer är för dåliga och ­banala, han är

i det närmaste en skam för både land och parti.

Historikern Håkan Arvidsson har skrivit om Erlander att hans för­intande själv­kritik, hans förmåga att se svagheter och brister i sig själv ” tycks ha givit honom en klarsyn på partiet och sin egen roll och sporrat honom att ständigt söka förbättra sitt arbete”.

Åter till 2014.

Det blir allt mer tydligt att ­Moderaterna tänker gå till val på att vi lever i den bästa av världar och att alla som talar om massarbetslöshet, ökande klyftor och brister i välfärden ”svartmålar” Sverige. Det får mig att fundera på hur Fredrik Reinfeldts dagböcker, om han skriver några, ser ut.

Vågar han tvivla på sitt politiska projekt, känner han någonsin att han misslyckats?

Vi får väl vänta och se.

Följ ämnen i artikeln