Att Arbetsförmedlingen suger är politikens fel
Förr i världen var Arbetsföremedlingen ett rött skynke för svensk borgerlighet. Symbolen för gråsossig arbetsmarknadspolitik som skulle bort så fort det bara var möjligt.
När så borgerligheten tog makten 2006 så fick Arbetsförmedlingen ändå vara kvar.
Det behövdes en myndighet som lydigt kunde administrera regeringens "arbetslinje". Och arbetslinjen, den handlar om att vi ska se på arbetslösheten som ett moraliskt och privat problem. I regeringens värld anstränger sig arbetslösa inte tillräckligt och politiken ska bidra med lite gammaldags självdisciplin.
Så av den borgerliga regeringen fick Arbetsförmedlingen i uppdrag att kontrollera och trycka dit de arbetslösa, att hålla sjuka borta från sjukförsäkringen och sedermera att sköta integrationen av flyktingar.
Arbetsförmedlingens uppdrag är att under hot om att dra in ersättningar som redan är usla "coacha" arbetslösa att flitigt söka jobb som inte finns.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken - att genom rustande insatser förbättra arbetslösas chanser på arbetsmarknaden - har begravts.
Det har fått förödande effekter. Arbetsförmedlingen är den myndighet som allmänheten har lägst förtroende för, enligt Sifo. Fackets och myndighetens egna undersökningar visar att personalen saknar förtroende för myndighetsledningen. Och mindre än hälften av de svenska företagen säger i dag att de använder Arbetsförmedlingens tjänster
I går sände SVT ett inslag om Arbetsförmedlingen och om hur en arbetsförmedlare - Johan Skottborn - har det på jobbet. Det är ingen smickrande bild av arbetslinjen som framträder när den ställs inför verkligheten.
Vi får en inblick i en hårt detaljstyrd verksamhet där allt ska mätas och vägas, där de jobbsökande oftast pratar om hur de ska överleva än om jobb de vill ha.
I inslaget får vi också träffa en arbetslös banktjänsteman som talar fem språk. Hon söker sig till Arbetsförmedlingen och hoppas att kunna få en praktikplats.
Men se, det går inte. Ordern från regeringen är ju att Arbetsförmedlingens insatser ska gå till dem som står längst ifrån arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingen har blivit ett sorts socialkontor.
Så kan vi inte ha det. Vad Sverige behöver är satsningar på utbildning som ger arbetssökande möjlighet att anpassa sin kompetens utifrån vad som efterfrågas på arbetsmarknaden.
För att bekämpa arbetslösheten behövs en Arbetsförmedlingen som kan samordna flexibla arbetsmarknadsutbildningar, arbetsgivarkontakter, fler möjligheter till arbetspraktik och kraftfullare och bättre riktade subventioner för anställningar av personer som står långt ifrån arbetsmarknaden.
Kort sagt så måste Arbetsförmedlingen börja förmedla jobb igen.