Löfven måste visa sin ilska
– Om det är ett uppdrag jag vill bära så är det att återskapa tron på demokratins möjligheter.
Så beskrev Stefan Löfven sig själv och sin vilja i dagens Almedalen-tal.
Det är ingen dum ambition.
Regeringsduglighet handlar inte bara om att man gör säker utan även om vilken politik man för.
Men vilken politik tänker egentligen Stefan Löfven driva om han blir statsminister? Och vad i den som kommer vara dramatiskt annorlunda mot den som förs av firma Reinfeldt-Borg?
Det har vuxit fram en oro att svaren på de frågorna inte är så givna. Göran Persson verkar känna det. Mona Sahlin - som strax innan sin avgång uppmanade S att gira åt höger - också.
”Bristen på empati och bristen på socialt engagemang är väldigt besvärande omständighet för den ekonomiska politiken", säger Persson i en intervju med Dagens Nyheter.
"Är likheten för stor mellan partierna finns risken att detta gynnar de högerextrema som då framstår som den enda oppositionen", sa Sahlin vid ett seminarium i Visby i förra veckan.
När Stefan Löfven avslutar politikerveckan är det, trots solskenet, dystra tider i det svenska riket.
Arbetslösheten i Sverige stiger och ligger på 8,2 procent. 417 000 står utan jobb. Det är otäckt. Än mer otäckt är det att svenskarna bara tror att det kan bli värre.
I en ny mätning från United Minds som Aftonbladet presenterade i dagarna tror bara 14 procent av väljarna på ljusare tider. 39 procent tror att arbetslösheten - redan rekordhög - bara kan bli högre.
Massarbetslösheten föder inte bara utanförskap, självförakt och fattigdom. Den river sönder samhället. Den fungerar som gödsel för apati och misstro.
Samtidigt känner stora grupper av löntagarna i Sverige oro när de tänker på den närmaste framtiden, om man får tro Folksams rapport "Välfärdstendens".
Fyra av tio svenskar med jobb är oroliga för att pensionen inte ska räcka till. Nästan varannan kvinna oroar sig för det.
Tre av tio känner oro för att deras föräldrar inte ska få den vård de behöver. Sex av tio tror att de sociala tryggheterna kommer att vara sämre om tio år.
Och SD växer.
Det är det här som är den stora utmaningen för Stefan Löfven och hans socialdemokrater.
Kommer vi få det bättre i framtiden? Och vågar vi tro på politikens möjligheter att skapa ett bättre samhälle, ett samhälle som inte präglas av oro?
I Almedalen pratar Löfven pratar om kunskap och innovationer och näringsliv på ett sätt vi vant oss vid. Men något annat har hänt.
Löfven verkar ha funnit en vrede över sakernas tillstånd och bestämt sig för att utmana den politiska uppgivenheten. Verktyget är tron på politik.
S-ledaren talar om skolan, om jobben, om klimatet, om feminismen, mot rasismen – men det han säger mellan raderna är att han och S genom sin politik vill återskapa tron på demokratin.
För att S och Löfven ska bli valda måste ju svenska folket först övertygas om att ett maktskifte gör skillnad och att det går att förändra med politik.
Retoriskt verkar Stefan Löfven ha förstått det.
Nu behöver Socialdemokraterna även politiskt visa att man menar allvar och hitta en konflikt om jobben som utmanar högerns människosyn mer än på marginalen.
Almedalsveckan |