Socialkontoret blir arbetsförmedling
I går röstade riksdagen igenom något man kallar "jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet". Det innebär bland annat att från och med första juli får människor som arbetar och tar emot socialbidrag behålla 25 kronor på varje 100-lapp de tjänar. I dag dras lönen av från socialbidraget och man får inte behålla någonting.
Det låter ju bra, men vad vi har att göra med är en rätt dramatisk förändring i socialtjänstlagen som alls inte är oproblematisk.
Under de år Moderatregeringen styrt har antalet socialbidragstagare ökat med cirka 30 procent. Dessutom måste folk ta emot bidrag under allt längre tid: i fjol fick över hundra tusen människor socialbidrag under tio månader eller längre.
De är en konsekvens av Anders Borg arbetslinje där a-kassan och sjukförsäkringen medvetet monterats ned. I en utredningsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har man studerat hur de svenska socialförsäkringarna står sig mot andra länders. Resultatet är nedslående: sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringarna har alla förfallit.
Det är svårare att få a-kassa och sjukpenning, och systemen försäkrar allt sämre för inkomstbortfall. Om något år beräknar Arbetsförmedlingen att bara var tionde arbetslös har rätt till a-kassa.
Så var hamnar sjuka och arbetslösa i behov av pengar? På socialkontoret. Enligt Socialstyrelsen är de främsta skälen att folk söker socialbidrag antingen arbetslöshet (46 procent) eller ohälsa (13 procent). Bara drygt var tionde socialbidragstagare söker pengar av sociala skäl.
Så var det aldrig tänkt. Men vad gör politiken? Lägger förslag för att förbättra socialförsäkringsskydden och omställningsförsäkringarna så att människor slipper söka socialbidrag?
Nej.
Vid årsskiftet bestämde regeringen att Arbetsförmedlingen ska hålla koll på hur aktivt arbetslösa söker jobb – ”oavsett ersättningsform”. Arbetsförmedlingen kontrollerar nu så att socialbidragstagare söker tillräckligt många jobb, precis som man redan kontrollerar att folk som får a-kassa söker tillräckligt många jobb.
Med gårdagens beslut fortsätter riksdagen längs den vägen. Alla partier utom Vänsterpartiet är nu för att socialbidraget - som är tänkt att fungera som ett sista skyddsnät för människor i ekonomisk nöd - normaliseras som en alternativ arbetslöshetsförsäkring eller sjukpenning.
I beslutet från i går ingår också att alla socialbidragstagare ska omfattas av krav på motprestation i form av praktik eller "kompetenshöjande insatser". Det ska stärka deras "ställning på arbetsmarknaden", enligt riksdagen.
Motprestationerna kommer i praktiken innebära olika former av arbetsträning i kommunal regi. Det kan handla om lövkrattning eller lära sig skriva ett cv. Varken forskning eller verklighet ger särskilt starkt stöd för att sådan aktivering är effektiv, något Petter Larsson visade i en text i Aftonbladet nyligen. I Jenny Nyboms avhandling "Aktivering av socialbidragstagare" tycks aktiveringstvång och hot om indraget bidrag i stället leda till att man fastnar i bidragsberoendet.
De uppenbara riskerna för inlåsningseffekter när man blandar ihop arbetslöshetsförsäkringen med socialbidraget och gör socialtjänsten till en aktör i arbetsmarknadspolitiken borde få Socialdemokraterna att tänka till. Åtminstone om man är seriös i sin kritik av det orättfärdiga fas 3-systemet.
Liksom för de som är sysselsatta inom fas 3-systemet kommer människor som från och med i sommar krävs på motprestation för socialbidrag jobba utan att pengarna de får för sin insats kvalificerar för a-kassa eller ger pengar till pensionen.
Varken riskerna för utträngningseffekter - det vill säga att socialbidragstagare som tvingas motprestera konkurrerar ut den ordinarie arbetskraften - eller lönedumpning tycks oroa svensk socialdemokrati.
Att allt fler sjuka och arbetslösa människor blir långvarigt försörjda av samhällets yttersta skyddsnät är ett groteskt underbetyg på socialförsäkringarna och arbetsmarknadspolitiken. Det löser man inte genom pysselsättning i ytterligare ett kommunfinansierat åtgärdsprogram.
Enligt Sveriges kommuner och landsting kostar de kommunala arbetsmarknadsverksamheterna redan i dag runt 3 miljarder kronor per år.
Hur mycket mer är vi beredda att betala för att hålla folk sysselsatta utan riktig lön eller vettiga villkor?