Välfärden borde få plats i valet
Om man frågar vad valrörelsen 2014 kommer att handla om så får man i huvudsak två svar. Jobben, om du frågar Stefan
Löfven. Regeringsfrågan, om du frågar Fredrik Reinfeldt.
Men det finns faktiskt en del som säger något annat: välfärden.
Inte så konstigt, egentligen.
På lite drygt ett decennium har runt 30 000 äldreboendeplatser försvunnit. Inte för att antalet äldre blir färre.
Under samma period blev antalet personer över 65 år nästan 200 000 fler – utan att det kompenserats av att hjälptimmarna från hemtjänsten blivit fler.
Anhöriga tar över
Det är i stället barnen som får rycka in. I Marta Szebehely och Petra Ulmanens rapport ”Åtstramningens pris” går det att läsa att anhörigomsorgen i dag står för 70 procent av den totala äldreomsorgen i Sverige. Men nästan ingen skulle frivilligt välja att hemvårda sina föräldrar. Inte för att vi inte vill veta av dem, men för att vi är deras barn – inte deras vårdare.
Samtidigt syns en annan trend: 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller helt slutat att jobba för att vårda sin pappa eller mamma. Vad betyder det, för samhället och för de kvinnor – för det är oftast kvinnor – som måste sluta arbete när samhället sviker?
Fler hade kunnat anställas
I dag drar Kommunals 28:e kongress i gång och här ska den framtida riktningen för fackförbundet mejslas fram.
I kongresshandlingarna finns en särskilt intressant skrift där förbundsstyrelsen ger sina prioriteringar för en trovärdig välfärdspolitik. En prioritering är just äldreomsorgen.
De tio miljarder som sänkningen av bolagsskatten kostade samhället hade man till exempel kunnat satsa på just äldreomsorgen. Då hade man kunnat anställa 27 000 personer.
En sådan sak hade ju valrörelsen kunnat handla om.