Ska löna sig att vara jobbcoach
4 APRIL 2013. Arbetsförmedlingen
”Det ska löna sig att arbeta”. Så där brukar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg låta när de pratar om vad som i det nymoderata projektet som kommit att kallas arbetslinjen.
Vad herrarna inte brukar säga är att det också ska löna sig med arbetslöshet.
2008 bestämde sig den borgerliga regeringen för att Arbetsförmedlingen genom olika privata aktörer skulle erbjuda arbetslösa jobbcoachning. Den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) avsatte tre miljarder, Arbetsförmedlingen kontrakterade över 900 jobbcoachbolag. I en granskning som Aftonbladet gjorde redan 2009 avslöjades vilka metoder som skulle användas för att göra folk mer anställningsbara: healing, hjärntvätt och beröringsterapi.
Miljardindustri för lycksökare
Minister Littorin är borta, rapporterna om hokus pokus är färre. Men arbetslösheten är fortfarande en miljardindustri för glada lycksökare. Det visar en granskning som SVT nu gör.
På fyra år har Arbetsförmedlingen betalat ut 4,7 miljarder till privata bolag som sysslar med allt från jobbcoachning och rehabilitering till att hjälpa nyanlända att etablera sig i landet.
Majoriteten av de cirka 20 bolag som får mest pengar av Arbetsförmedlingen får större delen eller hela sin omsättning från myndigheten. Och de har vinstmarginaler på över 25 procent.
Det ska löna sig med arbetslöshet, som sagt.
En piska för lata arbetslösa
Miljardindustrin kring landets nu cirka 427 000 arbetslösa är en ideologisk fråga, precis som utförsäkrade cancersjuka och kraschad a-kassa är det.
I Borgs och Reinfeldts ”arbetslinje” är ju arbetslösheten ett individuellt problem, en fråga om din privatmoral. I regeringens värld är människor inte arbetslösa på grund av konjunkturer och förändringar på arbetsmarknaden.
Man är arbetslös eftersom man inte anstränger sig tillräckligt mycket och för att socialförsäkringar och trygghetssystem gör oss till slappisar.
Då är tanken att privata jobbcoacher ska remma opp ett passiviserat folk, ge oss lite tåga och jävlaranamma. Och det ska man kunna ta rejält betalt för.
Borde satsa på utbildning
Man skulle kunna föreställa sig en politik där man satsar på utbildning – konkreta arbetsmarknadsutbildningar mot bristyrken och ett kunskapslyft och se till att unga har de kunskaper och färdigheter som arbetsmarknaden efterfrågar.
Man skulle kunna föreställa sig ett samhälle där arbetslösheten är ett samhällsproblem i stället för en exklusiv angelägenhet för den arbetslöse.
I stället har vi fått jobbcoacher som berikar sig själva när de under glada hejaramsor lär oss att läsa platsannonser.