Dags att inse din roll i våldtäktskulturen
Trent Mays är 17 år och Ma’lik Richmond är 16 år. Två populära killar från Ohio-staden Steubenville som spåtts en lovande idrottskarriär.
I somras utförde vännerna en brutal våldtäkt på en jämnårig tjej som var berusad intill medvetslöshet. Övergreppet pågick i timmar och allt dokumenterades med en utstuderad hänsynslöshet.
Filmsekvenser visar hur unga flickan bärs runt som ett slaktat djur, hon fotograferas, hånas och filmas. Man får se hur hon körs från fest till fest, släpas in och ut ur olika lägenheter och hus, utsätts för nya övergrepp . Andra festdeltagare vrålar av vällust. "Hon ser mer död ut än OJ Simpsons fru", skriker någon skrattande.
Domen mot pojkarna kom i dagarna - bägge får sitta i ungdomsfängelse ett par år. Deras skuld syns ju där, i de foton och de filmer de själva tagit. Frånvaron av empati, hänsynslösheten, festandet som fortsatte. Det går inte att förneka.
Så deras försvarare satsade allt på att berätta hur populära pojkarna är: omtyckta idrottskillar i en stad där allt handlar om amerikansk fotboll, inte gjorde de något fel när de angrepp och förnedrade ett hjälplöst offer? De ville bara ha lite kul, ni vet hur pojkar är, och det är det enda bilderna bevisar.
Domen har överklagats av försvarsadvokaterna, så i rättslig mening är saken inte över.
Förnedringen av offret är inte heller över. Den våldtagna tjejen och hennes familj har dödshotats. Gärningsmännen har tagits i försvar. På Twitter, Facebook och andra sociala medier skuldbeläggs tjejen: "Hon var en slampa som inte skulle ha supit sig full och gått på fest ensam. Hon förtjänade det, den horan".
Till och med nyhetsinslagen om Steubenville-fallet har präglats av att offret misstänkliggörs. I nyhetskanalen CNN:s rapportering var man mest orolig över vad som nu skulle hända med gossarnas fotbollskarriärer.
Händelsen i Steubenville och efterspelet handlar inte bara om två pojkar som våldtar en flicka. Det handlar också om hur en våldtäkt tolereras, hur den möts med uppmuntran och hur den hyllas och firas av omvärlden.
Det erbjuder en inblick i en sjuk kultur: våldtäktskulturen.
Termen används för att beskriva ett samhällsklimat där kvinnor och flickor tvingas anpassa sin vardag på grund av rädslan eller insikten om att de när som helst kan bli våldtagna. I våldtäktskulturen är alla kvinnor potentiella offer och där skuldbeläggs offret, om hon inte lever upp till våldtäktkulturens krav på hur kvinnor ska skydda sig.
Även de mest välmenande förmaningar om hur man ska klä sig, bete sig och se ut för att inte bli våldtagen blir naturliga inslag i vardagen i våldtäktskulturen.
Våldtäktskulturen byggs upp också upp av resonemang kring att "slampiga" tjejer inte kan våldtas och en mycket traditionell syn på vad som är manligt och kvinnligt.
Männen har att leva med att deras sexualitet framställs som okontrollerbar - alla män är potentiella våldtäktsmän - och rädslan att få sin manlighet ifrågasätt finns ständigt där. Man ska ta sig för, vara hård, kall, sexuellt aggressiv.
Vi ser våldtäktskulturen manifesteras varje dag, och det som hänt i Steubenville är inte unikt för den staden eller den amerikanska mellanvästern. I Sverige har vi våra egna Steubenvilles, men här heter staden saker som Bjästa eller Sundbyberg. Här kan populära killar som spelar amerikansk fotboll vara populära killar som spelar hockey.
"Steubenville är våldtäktskulturens Abu Ghraib-ögonblick. Det är ett ögonblick då Amerika och resten av världen tvångskonfronteras med den mänskliga fasa som är en våldtäkt och som utspelas varje dag i våra samhällen", skriver den brittiska journalisten Laurie Penny i New Statesman.
Förhoppningsvis kan Steubenville-fallet bli början till slutet på våldtäktskulturens grepp om vårt samhälle. Men då krävs det en hel del, främst av oss män. Våldtäktskulturen handlar ju normer och strukturer, över- och underordning. Och är det något vi män inte vill ta i så är det ju sådant där, åtminstone när det gäller oss själva och den egna grupptillhörigheten. Det är som att vi inte vill se att alla våldtäktsmän har en sak gemensamt: att de är män.
Om vi vill slippa att vakna upp till ett nytt Steubenville måste vi se och erkänna det för oss själva. Att vi män arbetar med värderingar och normer i vår egen vardag är ett första steg.
Vi kan säga emot när någon gör ner kvinnor eller drar sexistiska skämt. Vi kan vara tydliga med att vi inte känner oss bekväma i de maskulinitetsnormer som föreskriver känslomässig knapphet och aggressivitet. Vi kan låta bli att ursäkta sexuellt våld.
Det är en början i det lilla. Men vi måste börja nu.