Även du kan bli ett ’enskilt fall’
Ett enskilt fall. Få termer känns väl så sammankopplade med valrörelsen 2010, åtminstone dess slutskede, som det där.
Alla de ”enskilda fall” som radades upp.
Mammor med bröstcancer som har varit tvungna att sälja sina lägenheter. Deltidssjukskrivna som har blivit av med sjukpenningen eftersom de anses kunna jobba heltid på Samhall. Folk som i väntan på operation har utförsäkrats. Och så Annica Holmquist naturligtvis.
Henne vägrade Försäkringskassan i det längsta ersättning trots sjukdomen som gav fruktansvärda smärtor och fick delar av kroppen att växa okontrollerat.
I dagarna har en berättelse om en 23-årig kille – döende i cancer – spridits på sociala medier. Den sista tiden i sitt liv ville 23-åringen vara i hemmet i stället för på sjukhuset. När familjen ansökte om förlängd sjukpenning krävde Försäkringskassan ett intyg på att han faktiskt skulle avlida.
Försäkringskassan säger att det rör sig om ett missförstånd. Ett till enskilt fall som råkat komma i kläm?
Nej. Det handlar om riktlinjer och pålagor från regeringskansliet.
Det handlar om politik där det ska kosta att bli sjuk eller arbetslös.
I Anders Borgs och Fredrik Reinfeldts värld gör det människor arbetsamma och friska.
Det handlar om en misstro mot sjuka och svaga där alla människor betraktas som potentiella fuskare. Detta är fundamentet för arbetslinjen.
Offren är i första hand sådana som den döende 23-åringen och hans familj – sjuka och anhöriga som på allvar ställs inför välfärdssamhällets nyuppkomna brister.
Men i förlängningen är vi alla förlorare.
Varje ny artikel och varje nytt inslag som berättar för oss att trygghetssystemen inte fungerar påminner oss om en sak: vi kan aldrig, aldrig känna oss trygga.
Du och jag kan när som helst bli ett enskilt fall.