Josefsson gör som Reinfeldt
Uppdrag gransknings Janne Josefsson har läst rapporterna från Bris, Majblomman och Rädda Barnen: det finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige.
Nu vill han se det med egna ögon – barn med trasiga kläder och barn som går hungriga i säng. Han går bet.
Inte ens i slitna Västberga – bland flyktingar och socialbidragstagare – hittar han några barn som sover utomhus eller svälter.
Josefssons slutsats är självklar. Det finns ingen riktig fattigdom i Sverige. Vi har det ju inte som i Afrika.
Fredrik Reinfeldt har redan gjort det där. I somras kritiserade FN:s barnfond Unicef Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder.
”Om man ser till absolut fattigdom har ju många andra barn runt i världen det väsentligt fattigare än vad svenska barn har”, sa statsministern.
Janne Josefsson och Fredrik Reinfeldt tycker helt enkelt inte att man ska jämföra fattiga svenska barn med deras klasskamrater – utan med barn i Somalia.
Men på vilket annat område jämför vi oss med havererade östafrikanska stater? Ska vi nöja oss med hur svensk omsorg eller skola fungerar så länge vi är bättre än Somalia?
Fattigdom måste vara ett relativt begrepp. På samma sätt som rikedom. Bara då kan man se ojämlikheten och få klart för sig hur människors livschanser påverkas av hur mycket pengar ens föräldrar tjänar.
Barn som växer upp i fattigdom – absolut eller relativ – får sämre hälsa, sämre skolresultat och utsätts för mer våld. Man löper större risk att bli arbetslös och att dö i förtid.
Det visar bland annat rapporter och forskning från WHO, SCB och Karolinska institutet.
Spåren av fattigdom blir djupa, konsekvenserna bestående. Att växa upp i fattigdom är att dömas till en större risk för ett liv i ofrihet.
Men det pratar inte Janne Josefsson om. I stället retar han upp sig på en avsomnad reklamkampanj från Rädda Barnen och att fattiga föräldrar röker för mycket.